söndag 31 december 2017

Vaknar upp till rädsla och någon slags olycklighetskänsla. Men skrattade jag inte, log jag inte där innan jag somnade igår kväll?

Annars var jag utmattad under hela gårdagen efter att vaknat till rädsla och panikkänslor. Slog slag jag inte vann. Sedan däckade jag till komp av hjärnan. Försvann in i den där världen, där fasor styr och jag har ingen kontroll. Susade runt under några timmar (armbandsuret jag aldrig tar av mig i onödan sedan jag skaffade ger mig perspektiv som inte längre skrämmer). Kom tillbaka till kropp. Inget minne från vad som nyss utspelade sig där inuti. Känslan inspelades. Sedan någonstans somnade jag. Drömde en hel dröm. Från början till slut. Ibland är de drömmarna bättre än en film, hur ont de än gör. Tårar rann när jag vaknade från drömmen. Den slutade med att jag blev omhållen. Under tiden medan jag vaknade fick jag ett varsel som hjälpe. Det kanske kallas hallis.

I vakenlivet sökte jag mig sedan utåt. Närhetslängtan var maxad. Kröp upp i knä. Hade tillgång till leenden som efter en stund kom sorglöst. Och den fantastiska känslan av att möta leenden blommade upp. 

I grund och botten är jag inget mer än alla känslor. Där mellan osammansatt uppbyggnad. I grund och botten har jag ingen fast känsla, det är som ett fritt spelrum där de negativtbetingade är starkare än de positiva och de positiva är färgade av de negativa. Men den summan vill jag inte tro på. Ser det mer som en felekvation.

Allt är alltid i en ständig rörelse framåt. Hur avstannat allt än ter sig.
Hur upprepande det än känns.

För hur ska en avstanning kunna ske i, under ständiga krängningar som spetsas av frivilliga som ofrivilliga intryck? Intryck som formar tankebanor. Tankebanor som slipar grunder. Det går inte att förringa det en vet. Och hur en vet är i slutändan bara känsla. Och det känns bra.


Mitt på ett båtbyggarkrön från vikingatiden sträckte sig en klent tilltagen nyponrosbuske upp mot sky. Invid fanns tre gravrösen. Stämningen där var speciell, vet inte hur den ska nämnas mer än aktningsfull. Floran med lavor och blomster jag inte sett på länge eller aldrig sett. Det var som ett slukhål i tiden som ropade in när den nästan höll på att passeras. Inte visste jag att den fanns, eller vad den bar på.

2 kommentarer:

  1. Hej igen <3 Har inte varit här på några år, slutade läsa när jag slutade blogga. Känns bra att du är kvar. <3

    SvaraRadera
  2. Ibland blir man ju extra sårbar under dom där mörka timmarna när ens inre är hela verkligheten och dom där murarna som man medvetet kan hålla det mörka borta med fängslar nu en själv istället. Ibland räcker det med att låna lite kraft från någon annans leende för att komma upp till ytan igen.

    SvaraRadera