torsdag 21 december 2017

Tiden må vara ur led.

Depressioner som drar undan människan från det som hon älskar. De hon älskar. Drar undan människan från henne själv.
Ett fritt fall genom en levande mara.
Men någonstans finns förnimmelsen, av något annat.
Depressioner med dess mörkerhistorier. Men någonstans finns känslominnet som spelar på längtans strängar. Vad är det som är så starkt att det inte kvävs? Är det möjligheter, förändring, är det hopp? Kan det kallas motstånd, kanske kärna?
Var i depressionsdvalan som söver ligger de minnen som inte bär missklang.

se upp!

Ett av mina finaste minnen innehåller inte mycket. Men den rymmer ett lugn.
Jag minns inte från vilken ålder och funderar inte kring det då det känns egalt. Men jag minns den där rena stunden av lugn när jag låg i gräset och blev slö av sommarvärmen. Hur vindstilla och varmt det var där mot mark, under sol. Hur det blåste sådär kraftigare upp i sky mot de resliga björkarnas trädtoppar. Hur tankar och sinnen dansade med molnens snabba framfart, hur löven rasslade. Hur jag bara kisade och trollades med av ljud och bild och försvann in i harmonin.

Jag tittade ofta upp på molnen som barn, det var som att åka en bergochdalbana efter ett tags fokusering. Rörelserna band min blick tills tiden föll bort. När tiden föll bort blev rörelserna levande. De blev snabbare och snabbare och sug i magen uppstod. Det pirrade av främmande behag, ungefär som samma pirr som förtjusning, ungefär samma pirr som krönen ger i en behagligare bergochdalbana, inte de där monsterbanorna som mest leker med ens rädslonerver. Men någonstans blev jag orolig inför det hela och slutade vid tidig tonår.

Jag bär mitt gräs-, björkar- och molnminne med mig när jag minns det.
När depressionen inte äter upp faktum för att spotta ut andra kvävande faktum.
Men ett faktum står som reellt. Allt jag upplevt har hänt mig. Det har inte hänt personen invid som genomlevde samma upplevelse. Tillsammans har vi en gemensam upplevelse vars personliga associationer smälter samman till förening när tankar och känslor delas utan förebrå. Antar att depressionens faktum mer än dess desperation behöver sakliggöras. Men vägen dit har blivit längre för var år som går. När faktum gör ont, när faktum osynlighetsgörs, behöver desperationen synliggöras, under form. I trygghet. Antar att depressionens desperation behöver sakliggöras den med.

Jag tror jag inte alltid är så snäll mot mig själv.
Stundom bannar jag mig själv.

En är alltid i slutändan sin egna värsta bödel.
Det där med att välja sin tro och känna den.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar