onsdag 27 december 2017

God fortsättning!

Här kommer brottstyckesbild på en tidig höståker som var täckt av spindelnät (mäktigt) och ett annat på det gamla krematoriet (nostalgi).
















































Annars, julen blev annorlunda men skön och perfekt på sitt vis! Avslutade julafton med att under några timmar skriva ut text/dikt eller hur de benämns. Kom sådärlångt under några timmar med de monotona rörelserna. Skrivaren har en tendens till att vilja bli matad med ett papper i taget. Sedan det där med att hjärnan spinner loss av alla orden jag någon gång har skrivit. Det blir då inte alltid lätt att läsa, eller snarare tjuvläsa.

Jag skulle ju inte läsa medan jag skrev ut för att undvika att hjärnan skulle spinna loss så som den gjorde sist jag påbörjade mitt första utskrivningsmaraton. Nu väntar nog två eller tre till utskrivningstillfällen, tre. Om jag känner mig rätt kommer alla färdigutskrivna papper ligga i en hög i ett halvår eller två för att undvikas att hamna i soptunnan om jag tittar på dem för tidigt. Det där med självkritik. Det där med att tankebanor inte alltid är välkommet. Det där med en text i taget, ta det lilla lugna. Vill ha dem på papper för att idas med att redigera dem. Har oftast motstånd till att ändra i det en gång skrivna. Men de behöver gås igenom. Vissa står olästa. De flesta ofärdiga.


2 kommentarer:

  1. Menar sånt som du skrev på dina gamla bloggar eller håller du på med en bok =)??

    Måste också akta mig för att inte ta upp alltför mycket på en gång. För några år sedan var jag oaktsam när jag gick igenom gamla bilder och besökte platser från barndomen på google streetview. Vart ju en lagom nostalgikick men till slut drogs jag med till den grad att jag blev helt coco i 1 vecka efter det. Har sällan känt mig så tom inombords liksom... Kanske annorlunda för dig man ska nog akta sig för vad man tar upp ur det förflutna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror inte jag har kvar sådant jag har skrivit på bloggar. Har något minne av att jag raderade det från mina externa hårddiskar :S Har för mig att jag inte ville minnas de orden.
      Hoppas det kanske blir en bok höhö, om de nu inte är fläckade av fel stämning. Då får de samla damm ;)
      Det är från de senaste åren då jag började tänka på rim och inte kunde sluta och var tvungen att skriva ned allt för att hjärnan inte skulle tilta^^ det är rätt vilande att tänka i rim. gör du det ibland?

      Håller med dig fullständigt. Jag har det sista året nosat på mina barndomstrakter från fot och cykel ett tretal gånger. Slungades sönder när jag gjorde det själv. Vågade inte fram till gatan där jag levde. Hjärnan spann hejvilt, ville inte sluta, vaknade från knapp sömn om nätterna av spinnande hjärna.
      En av gångerna var jag inte ensam och kunde tala om det jag upplevde. Det hjälpte till att hålla fokusen. När jag har varit ensam kunde inte stoppa hjärnan som matade fram minneskaskader av olika rang och dess känslor till det hela.
      Jag har någon slags dumdristig nyfikenhet i mig. Jag har någon slags dumdristighet i mig som pushar mig mot det jag är rädd för. För minnen kan egentligen inte skada?
      De finns redan där. Skavandes som rivandes.
      De härjar fritt i mörkret. Det skadar mig mer. Jag vill ge sken på/till dem. Se dem för vad de är. Något som har passerat för att aldrig bli igen. Om nu det inte blir totaltilt som för ett år sedan (fast tilten kom nog tidigare).

      Sedan minnen började komma och gå. Sedan mörkerhavet blev storm och jag hamnade i virvelvinden ser jag har ingen annan väg framför mig längre. Jag vill inte sitta fast i känslominnen, hur de styr mig från livet.
      Tror på möte. Tror inte på att ensamhet är styrka. Tror på terapi.
      Öhh vad blev det här för svar?! :| hehue // hon med konstigt morgonhumör och som visst tror väldigt mycket
      ______

      Det var skönt att läsa ditt svar. Att jag inte är ensam om att inte palla sådant \^.^/

      Radera