tisdag 19 december 2017




En från förr är borta. Nyheter talar emot hopp. Världen pockar runtomkring, stundom lent, stundom strävt, stundom ryandes. Mina sinnen vränger sig. Jag vaknar med tårarna som gömmer sig bakom hårda tankar med deras utan: som med:belägg. När jag ser igenom min chimär bryter tårarna fram och min önskan får röst. Den känns vek inför realitet.

Jag trampar mig ur ett hjulspår och faller rakt ned i nästa djupa fåra. Försöker minnas att jag är bäst på att ta mig genom terräng och att vägar inte är till för mig(?). Det svider och gör ont. Allt som river. Jag har aldrig varit bra på att ta hand om mina sår. Nu lindar jag dem. Den ena efter den andra. De är så många att jag blir snurrig. Jag får inte vila. Dåtiden är hätsk under orotider. Och jag vet inte hur det ska gå till att stänga av.

Stressen sätter sig till somatiska krämpor. Jag förringar de själsliga. Jag har inte tiden till dem alla. Och där är en omaka ekvation. Elden pyr vekt inför mörkertiden, det är där jag är nu, som eldvakt på öppet fält.
Och någonstans vet jag, att allt passerar. Att hanterandet är av vikt. Min omvärld pockar. Hur jag disponerar mig inför dispersionen. Att livet kan visa sina färger genom tider som tär. Jag behöver vila i famnen.


En kaffekopp till, rubba mina cirklar. Jag vill så gärna måla idag. Det var så skönt när tiden försvann utan intryck från något i förrgår. När den försvann genom avtryck. Blanda färger, drag på drag med penseln tills det kom fram den där haren som tvättade nosen där i majmånad på en liten äng nära där jag bor. Testade textilfärg som jag köpte för ett halvår sedan för första och inte sista gången på en tygpåse.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar