torsdag 26 oktober 2017

Sitter och faller i ord främjar depression. Loopar, cirklar, spiraler. Det fria fallet genom rum och tid, det låsta tänket som manar väg.
Vilket sinne som breddas, vad som tömmer, vad som ger. Lugnet efter stormen. Baksuget. Mörkret som drar mig ned i något vilket kläs som realism men skallar ut hopplöshet. Den förvrängda omständigheten.
Men inget som aldrig är kan vara. Jag vet inte om jag kan betro mig att bära det jag inte kan vidarehålla. Jag vidarebehåller, för jag tror mig veta.
Fann mail, från över fem år bakåt för några veckor sedan. En trave olästa. Varför jag inte tidigare öppnat den fiktiva boxen vet jag inte. Bland dem där i fann jag ord vilka svepte över mig till det där leendet som öppnar tårkanaler. Jag har nog känt mig väldigt övergiven. Mer än vad jag vågat känna efter.







Klockan säger snart dag med dess tillhörigheter.
Samtliga bilder härstammar från internet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar