onsdag 25 oktober 2017

Ord från igår,
Mitt kaffe smakar idag, gott. Mina sinnen vilar någorlunda efter nervositet igår hos en ny läkare.
Om ett par dagar är det begravning. Ord att säga vid kistan har inte kommit, mer än en mening på få ord. Det kanske stannar där. Jag är inte traditionsenlig människa även om jag uppskattar traditioner. Nu handlar det mer om att jag vill. Då låses sig alltet. Det är jag väl van med. I de flesta situationer.
Nyss föll något som bet sig fast. Något jag inte hann. Något jag hinner även om vi inte kommer att dela. Men i centrat delar jag alltid.
Tid är alltid relativt.

När jag var fjorton år lärde jag mig av en lärare att det inte fanns några rätt eller fel i sorgereaktioner. Han gav vår oss i klassen en bit av hans historia som han hade skämts över under många år, hans sorgereaktion när han var i tonåren. Vi lyssnade alla helspänt, han var en sådan där bäst lärare. Det är en av två lektioner från honom som jag då och då plockar upp. Den andra handlar om att sätta gränser vilket landade lite väl sent. Det är ett problem jag har. Att upprätthålla mina gränser.
Var alla de olika gränserna ligger. Varför vissa kläs i taggtråd, varför vissa är vidöppna hur mycket det än smärtar. Varför vissa är öppna utan att det smärtar. Varför vissa gränser är söndertrampade såpass att det inte(?) gör ont längre. Varför jag aldrig vet hur mycket jag är sams med.
Jag försöker stänga mig (aldrig helt) för att lära mig att öppna mig upp. På ett vis som passar mig. Jag vet inte om jag går rätt väg, eller om jag blev motad. Hursom egalt. Vården stammar jag inför, de säger inget. Kanske jag inte har uttryckt mig hur jag tänker. Vet aldrig hur det ska hinnas med. 
Jag litar på mig själv, på mina längtanden, på mina viljor, litar på att det som finns kommer komma fram och göra något väl här i världen. I någon kaliber, i något omfång. 
Men jag litar inte på den relativa tiden och dess formationer. Jag litar inte på omständigheter, jag litar inte på att gilla läget. Även om de alla kan vara bra på sitt anpassade vis. Sedan det där med att jag tror på förändring. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar