måndag 23 oktober 2017

Inte låta tomheten ta rum. Inte stå där inför rädslan, stapplandes stum.
När tomheten kommer. När världen yr in med sin realitet. Om än för hård. Om än av osundhet. När någon rycks bort. När förnimmelsen nekades. Växer sig något stort. Greppar tag om mina rädslor. Min motor som startar, en växel som vill föra mig till något som tar mig ur. Helst nu, men det går bra idag. Till något bra som ger mer än vad min rädsla säger sig att klara av.



Min rikting kröks av nästlande tankar som lägger sig omlott i sitt omlopp. De yr så lätt upp till det stora snurrandet. Där står jag i tornadon med en hjärna som inte vill stänga av allt som vill fram.

Gräsrotsnivån. Ringar på vattnet. Var saks tid och rum. Och de där fria andetagen. Att inte känna sig ensam. Hur står utan svar, när visar registret, var pekar ut på kartan.  Neka frågan varför som mest är som det frätande i såret. Inför var sammanhang. Men att ställa sig den på en annan nivå, vid rätt tid som andrum, ger svar. Som en sädesärla som näpet vickar på stjärten. Det där lugnet och lilla leendet som inte kan nekas, det som penetrerar var känsla av negativ klang.  Det som sprider sig som nätta men solida ringar av det flytande. Från att spänningen bryts. Det handlar om tillit. Jag är inte(?) där. 
Det handlar om samspel, jag är inte(?) där.

Var saks tid och rum.


























Och sorgen, den bubblar upp efter eget behag. Jag motar den inte undan. Bitvis rädd inför att den ska fastna som förr, rädd inför vad det medför. På det större, helt orädd inför det som är en del av mig själv. En del. Sorgen med dess spretande blir aldrig alltet. Sorgen är inte i en konstant form. Dess uttryck av reaktioner är krasst, val. Jag tror den är nyttig. Jag tror inte på envälde. Jag tror på samspel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar