söndag 24 september 2017

Kastas runt. Min röst når inte fram. Rädslan fräter sig genom sinnen. Kroppen trycks under jord.
Alla sporer från rädslan som skjuts ut från framfarten för att söka näring. Greppar tag i känslor för att dränera dess depåerna från något som inte ska dräneras. Det näringsfattiga som förvrids från sitt ursprung till paniska tendenser som svar. Rädslan som fäster sig vid allt som inte är tryggt in i märgen.



med fötterna, magen på jorden.
Ställer mig på krönet och blickar ut över vidden. Allt som slagit rot ligger uppdraget i en röra. Vissa bär blad som torrt rullat ihop sig. Andra bär ännu gröna blad, bär upp sina gåvor. Knäna som viker sig inför. Händerna gräver bäddar. Försöker rädda det som gett upp, det som ännu spirar.


Solen vänder sitt ansikte från nord. Ljusets tid ränner snabbt bort. Hösten sätter klasar av guldmynt i björken. För lågorna till lönnen. Tid av mörker som reflekteras under elektriskt sken.
Jag vill lyssna till viljorna, inte till spretande rädslor som nästlat in sig till ställen där de inte hör hemma.
Jag drar i tåtar, följer sporerna. Försöker finna kärnan. Det jag ser genom dunkel är maran, de levande marorna.
Jag backar. Utan att vända ryggen till.


sökmotor som källa.
internetsaxat

Det mesta i livet tror jag handlar om språkfel. Att inte ha språk för känslorna. Att språk inför känslor ter sig så annorlunda människor emellan. Brist på uttryck. Det kan på sitt vis liknas med berättelsen om Babels torn. Det är enkelt att kommunicera för det mesta oavsett olika ord för samma sak. Men när det talas om olika saker, det själsliga som betingats av ens personliga upplevelse. Står jag stum och rädd. Jag vet inte hur jag ska kunna tala känslor. Jag hackar som en gammal motor fylld med luft. Kanske jag bara behöver den där lejonutandningen. 
Sedan den där viljan, viljan att nå fram till varandra, att mötas. Den som tillsynes verkar ha klingat av i vår värld.
Jag mår ok denna morgon, tror jag (jag börjar förstå att jag inte förstår tidiga orossignalement). Ska utmana mig att sätta mig på buss eller tåg imorgon. Det är en föreläsning i huvudstaden som lockar. Vet inte mer än några radar om vad de ska innefatta. Eller jag begriper inte alls vad den ska innefatta efter de beskrivande raderna. Men nyfikenheten väcktes av dem. Kanske det ger någon vila till oron i mig. Kanske det ger något förklarande. Kanske är det av nonsens, kanske ger det mig något att filosofera över.
Vilket som tänker jag inte låta rädslor fälla mig från att fara. Det blir en utmaning bara i att vara bland människor under en hel dag. Tack och lov kommer min hand kramas.


Hoppas livet är snällt mot er där ute i intranätet. Hoppas att morgonen ger smak, att dagen leder er till det som behövs, oavsett form.

lilla dunbollen



2 kommentarer:

  1. Jag tror att du har en poäng där, vad gäller språkfel och känslor. Exempelvis: det jag menar med "tungt" kanske väger fyrtio ton, medan det för den jag pratar med väger sju kilo. Känslor är högst subjektiva och eftersom mången individer inte bara lider av språkbrist utan även perspektivbrist uppstår det således enorma missförstånd. Hela psykvården exempelvis, vilar på detta språkfel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med, utan perspektivbrist blir kommunikation enkelspårig, ibland till och med enkelriktad.
      Känslor är överlag inget som talas om och berättigas sällan om de ses som avvikande från det generella (rädslan som hinder?). Förringandet med dess medföljande konsekvenser som sväljs istället för att mötas.
      Att vara stum inför sitt egna jag tär. Det är ju inte så givande direkt.. :S

      Radera