lördag 10 juni 2017

























Även om tron ruggas upp efter åskan. Med dånet efter nedslaget. Med donet efter personen. Jag begriper inte vem jag är mitt i alla rörelser, uppdelningar som förblir sammansatta av luften jag andas in. Jag letar mig bort från in. Med händerna knutna. Mitt ansikte gråter när själen inte begriper, när själen begriper stelnar mitt ansikte inför. Ögonen som de skvallrande kring alltet som är hälften av det som hålls i kupad hand. Det som rinner bort mellan fingrar, faller i träda längs mina fötter.

Världen står i grönska. Växter frodas och spirar upp mot sky. Den fukta luften för fram dofter till sina maxima. Jag räds genom ny form. Vapen som skydd. Skydd som fördärv, fördärv som begynnelse inför det som aldrig kan vetas mer än vad de nötta spåren säger.  Repetitionerna som greppar bågen, den som lämnats längs vägen. Som om jag snurrar runt i en cirkel, fast formationen är allt annat än en rundning.
Enträget sträcker mina viljor sig efter liv. Alla stenar, stubbar, nedfallna träd jag kunde ha satt mig ned vid passerar jag åter förbi. Jag sväljer min tunga och förvrängs. Jag försöker mig på tal och slungas ut i hav för att dras upp i eka av främmande hand. Nätternas mörker som slår mig över bord. Ned i det där som dukas upp som realitet. Jag letar mig in för att komma bort. Valvet som rymmer de stängda portarna, de som stod vidöppna vid något som kändes som nyss även om kalender säger annat.

Egentligen är jag trött, slummertrött. Inför allt. Likväl slås och bankas det inifrån. Den där viljan, viljorna.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar