torsdag 6 april 2017

Världen runt mig har vaknat, jag är fast i en cirkulerande slummer.
Mötte en humla som seglade fram i tvåsiffrig luft häromdagen. Stannade upp och följde den vingbeklädda pälsbollen med blicken innan den försvann bort bland solstrålar. Igår flög det upp två nässelfjärilar framför mig, två små näpna. Det krälar runt små små skogssniglar nu, de är mindre än ett lillfinger. I dammen i skogen vältrar sig paddor runt. Häromdagen var det ännu is över större delen av dammen. Paddorna snurrar runt där under vattenytan för att plaska lätt ovanför i det grunda vattnet och nästa sekund är de vips gömda under de brunsvarta löven på botten för att dyka upp igen. Väl Kamouflerade. För ett par veckor sedan satt det en nyckelpiga i asfaltdikesgren.
Fågelsången som sträcker sig över himmel och mark, in genom väggar och fönster. Den sköna kalibern kräver sin egna harang.  

Tiden som ger oro som lugn. Står svältfödd inför ljuset. Hoppet som stundtals sprider ut sitt skimmer för att piskas till stoft av stora rädslan som skallar om allt i en endaste röra.
Vid rädsla brukar jag behöver räta ut trasselnystandet kring det hela. Trampa fram genom mark som tid tills rädslans kärna är blottad. Bädda in det skavande i vadd, om nu rädslan inte är kärnlös. Men jag skräms för att räta ut nystanet. Det är så många skavande knutar. Jag skräms för att trampa mig fram genom mark och tid. De där kasten hit och dit. Genom mina känslor. Jag kör på istället. Lägger i en växel som min mekanik inte riktigt orkar med. Hastigheten är skön, den där vinden i håret. Eftertänksamhet som inte hinns med. Distraheringarna som det nödvändiga och även lite energigivande. Jag ler lite igen, då som då, titt som tätt. Sedan hamrar något till, spiken som slås ned med ett resolut slag. Sekundartat sätts mina ögon till blinda rädslan, händerna som de skakande. Andningen som något obefintligt. Jag begriper knappt hälften av hälften. Jag begriper bara att allt inte är okej.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar