tisdag 7 mars 2017

Tiden tar stora tuggar av det som var för att inte stanna. Står stammandes inför faktum som vrids om till något som river sönder vinterns skuggor. Avtoningar som bäver mig men vilka jag likväl motar bort. Vad som är vad i den förfrusna tiden. Vad som kröker min rygg. Vad som målar ännu ett lager svart över det sotade.

Jag famlar, jag klamrar. Sväljer mig jag på beställning. Tar emot mitt nekande med ett snävt leende. En värld som vänt sig upp och ned i ett oändligt snurrande. Jag räds för tiden mer än alla luckor. De dolda som de uppenbara. Det fria fallet. Hur avstannat allt än ter sig nästlar mina sinnen sig in på spår vilka jag inte vill röra. Jag kan inte uttrycka något. Stumheten inför mig själv. Om mig själv. Och stormen som ännu viner.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar