fredag 24 mars 2017




Som en hand över det som smärtar breder sig solens strålar ut över den frusna jorden. Skott spricker upp, ut, fram genom tiden. Tar sin plats i samspelet. Mina varv är inne i ett konstigt spår. Ett knaggligt nedkört. Eller så är det ett helt nytt som plöjs fram. För är det inte så det är, likheterna mellan ytterligheter som hårfina när de ställs mot sin spets. På sin spets.

I mitt letande förlorar jag tiden. Jag glömde bara att en inte ska leta. Viljan som skriker högre vetandet. Och vetandet som faller ned i uppluckrad jord, in i de nötta spåren. De där som är svåra att komma ur, ned i de där som makligheten säger att tiden löser, den tid som förloras när letandet läggs åt sidan.

Det är något med glöden, hur den pyr, hur den falnar för att åter blossa upp. Det är något med sinnena. Det är något med tystnaden. Det är något med revan i tiden. 








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar