onsdag 15 mars 2017

bleka förmiddagsljuset
Det breder ut sig, lägger sin hinna över mina ögon. Slöjtäckt. Vårkänningarna. Hur livet, liven vaknar. En vandring ut i nejder när solen låg lågt. En tid som vaknar efter alla veckor som blivit för många som nästintill enbart andats mellan blåbetongen.
I dagar har Krokusarna blommat i söderläge, Snödropparna tittar fram här och där. Flyn som dansar lågt i solstrimmorna. En blå himmel som öppnat upp sig för att dra sig undan för det grafitgråa allt efter dagarna. Som en reva i tiden. Ett bryt. Avstampen för en tid.
Snabbt blir det ljusare och ljusare och vid tjugo i sex om mornarna vaknar fåglarna utanför mitt norrlägesfönster, strax därefter är ljuset ett med dagen.
Våra årstider räcker inte till för att placera in förändringarna. Mina sinnen växlar. Vissa sitter kärvade. Som om vintergruset fastnat i smörjningen. Eller om det är rosten från åren ändrat strukturen. Min tid bär mig inte väl, eller så är det just det den gör. Låst vid förvirringens skaft, som om händerna klamrar sig fast vid ett borstfösande med kvasten när allt egentligen motas mot, till mig.

Sakta börjar jag leta fram tillbehör till ett intresse. Det tar sin tid.

varma eftermiddagsljuset


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar