söndag 1 januari 2017

Det var en oanad morgon igår. Jag satte mig ned och skrev till bloggen för jag ville skriva något glatt, hoppfyllt som jag kunde scrolla tillbaka till där vid årets sista kalenderdag. Det där med nyår har aldrig riktigt passat sig in på mig. Även om jag har haft fina nyårsaftonar att tänka på bak i tiden.
Det är något med fastställda datum där normen säger serpentinglädje och pangpangfest. Det är något med att de fester jag varit på under mina år alltid skvallrar om något krystat, något som känns stelt. Eller något som ballar ur med att någon (även jag själv), några faller i de hejdlösa tårarna till komp av alkoholflödet i blodet. Där det ska kyssas, skrattas och skålas, lova sig att bli en bättre människa eller lova sig ett nytt hejdundrande fint år genom andra former av löften.
Gamalt groll läggs illa dolt åt sidan med bordsplaceringar, fyrverkerier ska skjutas upp i luft när promillen som upptrissning är maxad.
Men som alltid med fester, så kan de vara alldeles, alldeles lovely. Det där med, You pick the dev...//...


Igår morse när jag skulle skriva och försöka förnimma något glatt vilket slutade i en negativ tingad harang här på datorn så plingade det på dörren. Jag har en dörr som det aldrig brukar plingas på om inte tider är fastnitade. Titthålet mitt skvallrade om att det kunde vara en grannfru jag inte sett på ett par år sedan den där första och enda gången vi talade vid postboxen. Jag öppnade och hon sade snabbt sin glädje kring det och bad mig om hjälp. Jag gick från pyjamasen rakt ned i vintermuddering och fick ett vardagsäventyr utomhus. Det löste sig inte riktigt så vi fick gå in till mig och söka nummer och ringa runt till telefoner som inte var bemannade. Ut genom dörren ännu en gång och så fann det vi behövde finna där vi inte anade! Jag frågade om hon ville ge mig en high5 och jag fick ett! Sedan fastnade vi i samtal som ledde oss till ett kafferep vid mitt köksbord.  En helt perfekt början på dagen.

Sedan blev det aber och kadaver.

imdb.com
Jag valde vila som inte gav mig det jag behövde. Ett telesamtal väckte geist som ledde mig till att svara på ett sms där en vän sade att han skulle fira med sin skotträdda katt. Jag firade senare på kvällen med de båda, trotsade min oro kring att tala om mitt liv, om allt utanför mitt liv.
Jag klunkade julmust, mumsade godis med dem. Katten var lugn hela kvällen och natten. Vi föll i musikprat, vi valsade in på religion och tog det piano när vi talade gamla synder för att glida in på förlorade vänner som de som finns kvar. Vi talade i, under saknad och längtan. Som att tala det hoppfyllda, ekvationer och allt som hinner rymmas under ett gäng timmar. Och vad skönt det vara att samtala, där ordflödena som ämnena inte har en punkt, där det lämnas öppet för att glida fram och tillbaka mellan fragment, som fragmenteringar och sammansättningar.
Jag minns inga direkta skrattkravaller eller snarlikt, eller om vi ens för den delen skrattade tillsammans. Men jag minns detta nyår med glädje och värme. Utan bakfylla från vaken jäst dryck eller det sociala fast orden gick i ett från oss båda. Och den skotträdda katten var som sagt lugn och mest bara noterade det högsta smällandet utan att falla i den där rädslan.
Inatt sov jag utan nämnvärda maror, även om timmarna var få så blev det timmar som gav vila.

Gott nytt på er! Eller kanske ska säga, God fortsättning!


Yuppiepanoramabild från ett par år tillbaka när jag och vännen for upp i de blå bergen som ligger vid foten av slätten.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar