onsdag 4 januari 2017

Är ute på mörkerhavet igen, vet inte vad det är som håller mig uppe vad det är som drar ned mig. Om jag står på den där kobben. 
Havet kokar och jag skollas av vågornas rapp som slungas mot mig. Genom dundret hör jag odjurets väsanden. Jag faller i ylande gråt när ingen hör, mer än grannar i den där byggnaden där en kan yla utan att någon näsa rynkas. Jag kröks för att rätas ut. Mina händer sträcks ut i tomma intet, för det finns ingen att sträcka dem mot under timmar innan följande dags knappa ljus når fram. Jag i förvirringen. Fakta spinner mot, runt mitt förnuft och väcker tvivel med följande farhågor. Imorgon hoppas jag nyckeln är med mig. I morgon må skam gå på torra land.

1 kommentar:

  1. Tänkte först skriva att jag hoppas att du hittar styrka men det vore så fel för du är redan stark! Ibland räcker det dock inte alltid och då behöver man hjälp. Det och tid. Brukar tänka så att om 3 veckor så har jag nya bekymmer och dagens problem minns jag då inte längre. Din sorg är dock mycket större än den vanliga jag pratar om men någon gång kommer våren och sorgen blir mindre, sen kommer det 2 till och till slut ersätts kanske det du nu känner av t.om någonting väldigt bra =) Tiden får visa.

    SvaraRadera