lördag 10 december 2016

Precis när jag tror mig att jag än en gång har drivit ut i det stora intet. Där yta som ska bära är ett skrämmande trampande. Ut, långt ut dit på havs, mitt i mörkervattnet. Där vågor sällan bryter men likväl blir höga som berg så drar en bränning sig över mig. Kallsupen som det fastnade faktumet. Min tid som stannar upp för att tumlas runt i en oändlighet, allt med luftens knappa tillförsel. Sinnena som darrar med kroppen klenhet. Känslominnet som ryar likt ryggar sig stor till vattenodjurets plötsliga uppenbarelse. Den vars existens förnekats med att ingen tror då ingen ser. Den vars gestaltningar kommen från händer med samma vy. Gestaltningen som står framför, ovan mig. Så plötsligt drar sig bränningen tillbaka. Krafter vars dragning förbryllar som förklaras drar i mörkermassan. Vattenodjuret som bortblåst, där den enda resten är känslan av en synvilla. Så plötsligt uppenbarar det sig under mig något att snudda fötterna vid. Ut stöter sig delar av kallsupen när paniken lägger sig efter att fötter fått snudda mark, om än det är toppen av en kobbe, om än det är en topp av häll.
Det var något med tiden, det var något med stäven, kanske det var något med floden som ebben, att fullmånen snart är här.
::
Det ljuder från blecket här utan för mitt fönster. Jag släckte aldrig min adventsstjärna inatt, nattlampan fick vila. Det låter som ett nätt regn som bara accelererar med var minut som passerar. Bäst att kika ut och tyda mot elektriskt sken. Ibland är det skönt att vakna mitt i natten. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar