söndag 18 december 2016

Livet är alltid så konstigt. Det där med explosioner i ens inre sky utan knallen. Undan det dundrande brakande som bara väcker hela harhjärtat existens. Den där som slår igång var farhåga som rädsla, den där som blockar hela ens längtan.

Ibland är harmonin innanför mina väggar. Mellan de där väggarna som så ofta drar ihop sig. Den krympande blåbetongs:kuben i asbesthuset. I den lilla lägenheten i ett av alla miljonprojekten här i stan.

När jag vaknade inatt och ångesten svärtade mina sinnen, slog bort allt jag ägde som besatt. Genom tårarna såg jag där under adventsstjärnans sken hur den ena av de två stängerna på amaryllisen hade öppnat sig såpass mycket att två att de fyra klockorna hade öppnat upp sig. Prakten i den intensivaste vackraste röda färg. Rött som är den färg jag har svårast för (men tro mig, jag älskar precis var färg, även om vissa nyanser i kombinationer kan få mig att smått resa ragg hihi). Amaryllisens röda är som en välsignelse för mina ögon. Det blev något så…en känsla jag inte kan sätta ord på.
Ibland är harmonin att vakna och äta en grön banan. Att dra på sig en grå stickad secondhandklänning med huva á 30 Kr. Där ett band av konstpäls är klätt längs huvans linning. Att dra upp huvan över mitt huvud och se våga se mig i spegeln och se en 'isprinsessa'. Om än pyjamasbyxorna är kvar på kroppen, om än tossor på fötterna!
Min vattenkokare har lagt av. Min microvågsugn är smutsig (men den är ju iofs lätt att rengöra, en kopp med vatten och sätta micron på några minuters värme och vips så har all smuts bara mjukas upp av fukten och är redo för att vika hän. Det tog mig bara hmm rätt förmånga år att begripa det självklara). Lugnet och tystnaden med att använda mig av spisen. Att koka upp vatten på plattan, att röra runt i risgrynssgröten. Att inte känna stressen i artären, i var ven, genom var kapillär.

Glad fjärde advent förresten! Jag ska fira den med en skogspromenad och brödsmulning till djuren.


Innan jag klev upp ur sängen sträckte jag mig efter musiken. Min hand förde sig mig till soul. Till ett sådan där samlingsskiva. Till den där låten jag undrade över i många år under tonåren vad det var för låt då jag enbart hört de första tonerna i en återkommande sketch av Varan-tv, Chris de Kök. Här rätt nyligen, kanske var det denna sommar som jag fick den i hand och vad skön den är! Det är inte bara de första tonerna som är härliga. Hela låten är enkelt rätt (just nu, eller alltid?) i tusen nivåer och helt sköööön!


2 kommentarer:

  1. Kanske man skulle ta patent på blomsterknoppsterapi? Förstår nog den där känslan mitt i ångesten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. yeah =D hihi
      det var skönt att höra! ibland känner jag mig så knäpp i mina reaktioner.

      Radera