tisdag 13 december 2016

Kanske det här var ett år sedan, jag tappar tiden även om jag minns det som nyss här i skrivande stund.
Det var något med vindarna, hur de blåste sig starkare och starkare. Hur jag slungades runt mellan kasten medan jag skrek ut lam röst in i dånet. Vindarna vars ryande kväver var ljudning. Det var något hur jag trasslades in i luftströmmarna, hur vattnet drog sig undan, hur jag fick gräs under mina fötter. Sådant där vattengräs som jag inte vet vart i världen som det kan finnas, kanske bara i sagorna, kanske bara efter översvämning då när äng kläs av den solida droppmassan. Vindarna som snodde sig runt mig, spann och kastade mig dit som hit, fram och tillbaka mellan det som var för att aldrig bli igen.
Sedan steg de dånande vindarna högt, högt från mark upp mot sky. Jag som den som stod kvar stilla i mitten av nålens öga, i mitten av tornadon som rest sig runt mig. Där var jag sedan fast. Vandrandes med ögon som sved och inte kunde urskilja vad som drogs runt i cyklonens väggar.



Is som påminner mig om emaljering. Jag har visserligen bara emaljerat papper och metall för hundra år sedan, fast då i färgskiftningar, inte enkelskalat.
























Letade mig ut i skog igår efter förvirring som uppstod efter ett telesamtal med min kontaktperson (har jag nämnt att jag har en ny kontaktperson? Den förra gick aldrig att komma i kontakt med, denna nya är svår att få kontakt med. Dvs. att hon sällan återkopplar mina vädjanden om kontakt på telefonsvararen). En fråga från henne och jag ballade ur, in i oro. Haspade ur mig meningar som jag inte vet var de kom ifrån, som inte hade något med sammanhanget. Sedan vankande jag som en fåne fram och tillbaka där hemma, med hennes ursäktande efter hennes obetänksamma tryckt mot mitt öra. När vi lade på följde jag hennes skogsordination och vankande mig ut i skogen, där jag gick och pep på stigar hit och dit, kors och tvärs tills en timma hade passerat. Mina läten hade klingat ut tidigare. Efter den där timman mötte jag en tre små hundar, en ivrig, en glad och en döv. Fick pussar på munnen av den ivriga, hoppa upp i knähälsning av den glade och trött blick av den döve. Några trevliga ord med lite igenkänningsskratt från oss båda tvåbenta, av deras matte. En stund senare bytte jag ord med en ung man som aldrig vågade titta mig i ansiktet, han visade mig bilder och jag var impad. Efteråt kände jag mig lite levande. Lite starkare. Vad en aning vänhet kan ge.
Solen gick precis ned när jag hade blivit såpass lugn inombords att jag var i närhet av att möjligen njuta av prakt om jag hade fortsatt min vandring i ett par timmar till, om ljuset hade varit med oss här i nord lite längre än vad den är där den tolfte december, början på årets längsta natt (enligt tradition, kalender säger något annat)



En annan dag hade tassar sjunkit ned, ett tunt lager lagt sig ovan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar