torsdag 8 december 2016

Jag saknar dig. Dig. Och dig.
Jag kommer säga det i hela mitt liv.
Om så det är du som den vandrande som du som den fallna stjärnan.
Men jag hoppas så att jag en dag kan tala utan att alla tårar ska droppa som rulla eller rinna.

Jag tänker på dig. Jag vet bara inte hur det uttrycks innan följdfrågor uppstår.
Kanske för att jag saknar mig med.
Jag känner mig så knappt. Jag känner mig mest genom skriken, kvävda som ljudande eller bara skrattande.


Natten gav mig över fem timmars slummer av förvirring. Tacksamheten.
Igår. Letade mig ned under kropp, under mark och fann en liten låda som rymde många askar. Jag öppnade dem alla för att inte läsa av känslornas mångfald. Sedan var pipen framme. Ljudutstötningarna jag aldrig begriper mig på. När allt är levande som gått bort. När det som gått bort stannar kvar mitt i som en glödande kärna av pulseringar. Ur rytm. Genom stötningarna bort, in.
Mina ekvationer fallerar och byggs starka. Som en växtvärk efter muskler slitits av under den där jakten bort från mot där benen måste springa i en oändlighet.

Det sägs att en sällan bryter samma ben två gånger, att en sällan bryter det på samma ställe. De där förstärkningarna efter brottet. Ena min hand skvallrar om något annat. Det där bärande minsta benet. En av de som kraschats. När jag tänker till dess namn faller jag in i en form av ett litet leende. Det spökar inte så mycket mer än vid väderlekars förändringar, vid vissa av deras yttranden. En dag kommer jag äga en gungstol, kanske inte en veranda (även om de hör samman så fint i nidbild som vacker bild), men jag ska sitta i min gungstol och säga på söderamerikanska mina vädersianden.



Bar fram en tavla igår, eller en affisch jag köpte i en medeltidsby som skyddads av en fallfärdig mur där det klättrar blomster som grönska. Minns inte när jag köpte den exakt, men det är decennier sedan. Förglasningen var sprucken på mitt. En dolkbladsliknade skärva hade fallit ur och låg kvar i plasten jag hade virat om där för länge sedan. Affischen som för mig är en tavla står nu lutad mot vägg. En dag ska jag bygga mig den där ramen som jag för så länge sedan ville bygga. Till en helt annan tavla. Men tillgången på virke saknades. Vill nu bygga den ramen till denna. Även om virke ännu saknas.
När jag kom tillbaka till min andra hemstad efter att ha bott i den stora staden, där för länge sedan, skrev jag ut min längtan efter virket på det offentliga. En av de fallna stjärnorna som då nuddade mark svarade om att hans källare hade virke i sig från de före honom.
Vi gick ned i den och fann alldeles så (för)vackert trä.
En annan tid.. den där
När ska sorg yttras, från de fallna? När ens, mina kära i mitt liv inte talar, eller känner inför -- som jag älskar? När den enda jag kan närmast dela med finns där men jag inte kan tala med honom för denna skit, annan skit sätter sig på tvären i min strupe eller bara.. När det knyter sig hårt i min mage, stöter ur ord av präktighet om att allt blir bra, var hamnar rösten som bär känslan?! När det enträgna hoppet enbart ljuder i de få ord som yttras kring smärtan.

En gång i tiden fick jag en mall som jag kunde visualisera vid sorg. Jag klarar inte av att tillämpa den till denna stjärna, det känns som att jag vet för mycket, att jag gjorde för lite genom att säga gång.på.gång.på.gång att jag enbart fanns om vi inte klingade genom kväda skrikens skratt. Jag kunde inte skratta mer tillslut, mina skratt hade ebba ut. Han sade så så hårt så få tillräckliga gånger sin saknad efter mig, till mig att jag begrep utan att det skavde. Mina steg gick likväl bort ifrån |efter hans val| |mot mina val|. Stormarna från all smuts, gammal som ny yrde för hårt. Han förstod, för hårt.
Jag bara saknar. Honom. Han som var en av de alla som förstod mest genom de lilla. Genom att aldrig röra. Var det fjorton år vi fick dela? Jag vill inte minnas året han försvann här nyss som kan räknas på få fingrar. Jag minns mest bara all ljus jag tänt, åren jag tror är två och halvt kvittar när de levande delande solkrängningarna känns viktigare utan att jag aldrig rör dem, då de ännu bränner.


Just ja, äta frukost sägs vara bra för en svamp. Lika så rörelse, lika så frisk luft. Och att våga tala med de som ska hjälpa men som mest hotar och matar det konstruerade som om det vore manna fallen från sky. (Och jag älskar att ha fel.)

2 kommentarer:

  1. Även en obekant för händelserna betraktare kan inte undgå att tas av dom starka glädje&hopp känslorna, som på ett tragiskt sätt så småningom ersätts av sorg och saknad- en människas livshistoria som med sin komplexitet aldrig kan sammanfattas i några rader text- även om man önskar att sånt endast var ämnat åt böcker och berättelser.

    14 år är precis hälften av vad jag någonsin skulle kunna minnas, det är hälften av en människa, ibland någon annans hälft.

    Jag hoppas att du slutligen finner det du har förlorat, att du ännu en gång finner det virke du letar efter!

    SvaraRadera