måndag 26 december 2016

Det är sällsamma tider. Min värld och världen vränger sig ut och in, skakar, det dras i poolerna. Jag ställer mig stum inför faktum så där som jag lätt gör, innan jag vet. Det är något med alla teorier, uppbyggnader, viljor som förhoppningar.
Den där en Bambi på hal is, eller kanske mer att det skadeskjutna rådjuret har sänkt sin svans. Rådvillt vittnas ett krackelerat mönster genom plusgraderna, genom smutsiga fönsterrutor. Då och då far jag ut [var_dag] det är mer cykeln som bär mig fram nu än mina fötter. Röda faran flyger ännu galant fram efter cykelservicen. Det sved att punga ut pengarna för en reparation jag hade kunnat utföra själv komponerat med några "fööör böveeelen etc" (ska försöka bättra mina svordomar till sådana där som bövelen/ fanken/attsingen och dylika tills jag lär mig att bita min tunga eller vad man nu gör. Just ja, jag behöver ta det lite lugnt och andas min form av fyrkant (som är allt annat än kantig och högst formbar efter situation, -glöm nu inte ninja att alla goda ting äro tre, tre enkla lugna andetag sansar ivf måttligt - så den där andningsformen kan nås). Värre att erinra det för att förverkliga när hjärnan tiltar.) och några "hej och hå", om jag hade haft kraft till sådant där som nyss var. Nu är jag bara så glad för mitt beslut att jag köpte mig hjälp. Var krona värt.



Ska på ett avslutningssamtal med min förra kontaktperson imorgon. Hoppas på sömn innan, så jag slipper försöka hantera förvirringshjärnan och kan säga det tacket jag vill säga och hårt känner.

Var person i vården (om än vilken, vilket  ¿anmälningsförpliktat? --- vill inte skriva ut något av förförmånga exempel, för det handlar inte om att skitkastning) har gett mig något. Någon form, några former av av hjälp om än jag kanske inte begriper dem alla än. Ni vet jag, den där med det infantila hoppet och den infantila längtan.. efter lyckliga slut. En av den finaste gåvan en människa kan få är ibland är, tid.


-bäähähähä

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar