måndag 4 december 2017

Ibland finner jag anteckningar från då eller nyss som jag behöver vid vissa lägen.
Du kommer vila i dig själv samtidigt som du fångar dina längtanden du har i livet.


På Luciadagen ska jag ut bland nya människor. Språkövning, ficklampspromenad och brasa väntar där på kvällen. Låter hur gött som helst, gå i skogen med andra nyfikna. Om jag stryker var om och ignorerar potentiellt dagsskick och ser min blyghet som FalseEvedenceApperingReal (go'förklaringen en gammal kompis gav mig).


En barndomsfavorit, barndomsberoende i fnissfnisstappning.
Var tokig i dataspel från 86:an, 286:an, 386:an.. till första pentiumdatorn.



och vem är du idag?


deluxefniss





onsdag 29 november 2017


Morgontankar,
Mörkret har sina avskavande tendenser. Klär in känslor med ord av realitet som galenskap. Men vad är egentligen det som betecknar faktum, vad blir det sakliga i den ständiga rörelsen?
Tankar som färgas av intryck som sållas, som gros. Känslor som cirkulerar där kring.
När rösten inte bär. Förs ljus över skuggor, faller skuggor över essens.








Vätan faller i novemberdunklet. Och ett ljus brinner. 



lördag 25 november 2017

 Igår.
Idag släppte chocken och sorgen kom.
Jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig
Skriker tyst och gråter öppet. Går in i gryningsskogen, lämnar gatlyktor och enstaka morgoncyklister bakom mig.
Fågelkvittret har just börjat ljuda bland björkarna i utkanten. Vid gränsen in till tallskogen reser sig granarna högt mot sky för att under tallarna fortsätta mer utspritt och mindre resligt. Det är aningens för mörkt för att vandra på stigar men de kommunalt omhändertagna lyser upp med sin meterbredd. Tårar väller fram av ett år gammalt favoritminne med henne. Får leende som ruckar på mina blöta kinder.
Stannar och tittar upp.
Skogen ser ljusare ut. Kvittren är med mig till skogens mitt. De harmoniska vågspelen i ljudningarna. Viker in på en stig som tar mig till min favorittall.


stjärnlek

söndag 12 november 2017

Sådant som finnes vajandes för vinden i skogen
Idag känner jag mig lite pigg.

Jag vet inte hur det gick till. Eller jag kan alltid ana. Jag känner för att tala och umgås.  Tur att jag är kvar här nere vid havet. Det finns även en liten tös här som direkt flyttade in i mitt hjärta där förra sommaren :')











Nu lättar natten. Himlen tonas upp i den där nyansen som bär mörkt som ljust. Snart ser jag vattnet!

lördag 11 november 2017


For genom ett novembersvea med tåget. Det är mycket som snurrar i huvudet. Och i magtrakten. Andningen fungerar.


Sitter och lyssnar på regn som piskas runt med vinden. Är alldeles nära vattnet. Det stora vida havet. Jag är alldeles nära min familj. Det är inte min enklaste resa. Men känner att min hand är hållen.














onsdag 1 november 2017

Dagen börjar innan stressen ekar ut sin framfart genom ådror och nerver. Det känns ovant.  Jag kan förnimma utan att minnas en sådan här morgon. 
Hittade min låda jag behövde igår, fann teckningarna. Hur de framställts gjorde ont.  Men jag ser poängen i dem, ser viljan bakom.
Lyssnar på soundtracket till The Pianist som ett komplement. Saknar min Chopianskiva jag hade som barn, den brukade snurra i min bergsprängare när jag satt och tecknade eller målade. Nu är det en av låtarna jag letar efter, vad den heter eller hur den ljuder har jag ingen aning om.




rörelser som det utgörande av kontur fungerar sällan (aldrig?) för mig
Har för första gången i mitt liv suttit ned i en skivaffär och lyssnat spontant på skivor där för några veckor sedan. Relativt avslappnat dessutom för att vara jag. Någonstans kände jag musiken och jag hörde den tydligt där i hörlurarna. Det resulterade i att jag kom enbart hem med skivor jag gillar, inte bara de jag tror mig gilla, vilket underlättar även om de skivor som inte biter sig fast med en gång kan vara givande efter en andra, fjärde anblick. Den ständigt pågående utmaningen ger avkastning (nio år (+2)). Många saker från tiden i den stora staden släppte jag aldrig efter konkursen. Som den att ta en del av det offentliga rummet. Må vara långsam. Är enträgen.
Vågade genom darr säga ord till en föreläsare efter en intressant presentation, då hon stod på golvet. Sedan fick jag frågor av henne, då stapplade jag tills jag blev stum och sade tack en gång till. Det var den första föreläsningen jag varit på under hundra år. Den jag skulle till i den stora staden blev inget av.
Föreläsningen jag besökte gav en gnista av oväntad karaktär.



Nu drar en förställning i min längtan. I den stora staden, självfallet  >_<.  Det blev en otippad utmaning. Att ta mig dit mol allena som med sällskap. Att släppa närmsta omvärlden som kommer att sitta som jag på stolar och fokusera sinnen på det som bjuds. Släppa allt kringliggande under två timmar och resa in i annan värld. Utgången ska bli spännande.


måndag 30 oktober 2017


Dräller kaffe över min Kakmonstretpyjamas. Det återkommande. Har dragit i lådor utan att finna det jag sökte. Det var serier jag målade i tjugoårsåldern jag skulle vilja läsa.
Ungefär där skulle jag vilja stanna idag.
Med seriealbum och tidningar. Försvinna in bland bilder och historier, alla de som byggs upp mellan de printade. Har ett nytt album som jag aldrig har läst. Under en tid fanns Serieboden i staden. Då var jag inte så stor. En lokal en halvtrappa ned som rymde begagnade som enstaka nya tidningar att bli snurrig av genom att välja emellan. Det var en skattkammare. 
Läser någon av er ännu serier? Under perioder tidigare i livet andades jag genom sidorna.
Är trött på min koncentrationsoförmåga. Utmanat mig, en garde!  Vem är jag utan att näsan trycks ned i en bok så där lite för ofta? Öhh springer vilse i min skalle. Tror att boken jag beställde igår kan vara en bra början. Verkar vara en sådan där som det går att läsa ett kapitel då och då utan att historien brister. Tror att det är en sådan som ger mer än det tryckta.

Fönstret skvallrar om att ljuset är med idag. Lampornas sken som sakteliga bleknar mot dagen.
Skogen känns levande och lockande denna höst, även om den drar sig ihop för vintern. Det var länge sedan jag såg de sista eftersläntrande groddjuren eller tappra trollsländor. Flygfän dansar ännu runt. Rådjuren knatar lugnt runt som vanligt. Mötte en stressad ekorre som inte ides med att dölja vart den skulle.
Annars har jag mött andra djur som fått hjärtat att slå frivolter <3<3<3
Var kanske lite för lugn i somras inför en grävling som kom knatande fram från högt gräs nära motorvägen som skär genom stadens utkant. Den blev varse om sällskapet och sprang tillbaka in i gräset. Där behövdes inget knäckebröd i skorna. Rätt nyligen simmade herr Bäver för andra gången i år förbi när jag gick längs åkanten i skymningen. Han brydde sig inte trots knappa meter mellan oss. Slog en lov i vattnat under någon minut till min stora fröjd.
Det finns rätt många djur jag aldrig skulle vilja möta. De flera är väldigt små djur.

Idag ska jag inte falla till oron! En garde till det med.  

torsdag 26 oktober 2017

Sitter och faller i ord främjar depression. Loopar, cirklar, spiraler. Det fria fallet genom rum och tid, det låsta tänket som manar väg.
Vilket sinne som breddas, vad som tömmer, vad som ger. Lugnet efter stormen. Baksuget. Mörkret som drar mig ned i något vilket kläs som realism men skallar ut hopplöshet. Den förvrängda omständigheten.
Men inget som aldrig är kan vara. Jag vet inte om jag kan betro mig att bära det jag inte kan vidarehålla. Jag vidarebehåller, för jag tror mig veta.
Fann mail, från över fem år bakåt för några veckor sedan. En trave olästa. Varför jag inte tidigare öppnat den fiktiva boxen vet jag inte. Bland dem där i fann jag ord vilka svepte över mig till det där leendet som öppnar tårkanaler. Jag har nog känt mig väldigt övergiven. Mer än vad jag vågat känna efter.







Klockan säger snart dag med dess tillhörigheter.
Samtliga bilder härstammar från internet.

onsdag 25 oktober 2017

Ord från igår,
Mitt kaffe smakar idag, gott. Mina sinnen vilar någorlunda efter nervositet igår hos en ny läkare.
Om ett par dagar är det begravning. Ord att säga vid kistan har inte kommit, mer än en mening på få ord. Det kanske stannar där. Jag är inte traditionsenlig människa även om jag uppskattar traditioner. Nu handlar det mer om att jag vill. Då låses sig alltet. Det är jag väl van med. I de flesta situationer.
Nyss föll något som bet sig fast. Något jag inte hann. Något jag hinner även om vi inte kommer att dela. Men i centrat delar jag alltid.
Tid är alltid relativt.

När jag var fjorton år lärde jag mig av en lärare att det inte fanns några rätt eller fel i sorgereaktioner. Han gav vår oss i klassen en bit av hans historia som han hade skämts över under många år, hans sorgereaktion när han var i tonåren. Vi lyssnade alla helspänt, han var en sådan där bäst lärare. Det är en av två lektioner från honom som jag då och då plockar upp. Den andra handlar om att sätta gränser vilket landade lite väl sent. Det är ett problem jag har. Att upprätthålla mina gränser.
Var alla de olika gränserna ligger. Varför vissa kläs i taggtråd, varför vissa är vidöppna hur mycket det än smärtar. Varför vissa är öppna utan att det smärtar. Varför vissa gränser är söndertrampade såpass att det inte(?) gör ont längre. Varför jag aldrig vet hur mycket jag är sams med.
Jag försöker stänga mig (aldrig helt) för att lära mig att öppna mig upp. På ett vis som passar mig. Jag vet inte om jag går rätt väg, eller om jag blev motad. Hursom egalt. Vården stammar jag inför, de säger inget. Kanske jag inte har uttryckt mig hur jag tänker. Vet aldrig hur det ska hinnas med. 
Jag litar på mig själv, på mina längtanden, på mina viljor, litar på att det som finns kommer komma fram och göra något väl här i världen. I någon kaliber, i något omfång. 
Men jag litar inte på den relativa tiden och dess formationer. Jag litar inte på omständigheter, jag litar inte på att gilla läget. Även om de alla kan vara bra på sitt anpassade vis. Sedan det där med att jag tror på förändring. 



måndag 23 oktober 2017

Inte låta tomheten ta rum. Inte stå där inför rädslan, stapplandes stum.
När tomheten kommer. När världen yr in med sin realitet. Om än för hård. Om än av osundhet. När någon rycks bort. När förnimmelsen nekades. Växer sig något stort. Greppar tag om mina rädslor. Min motor som startar, en växel som vill föra mig till något som tar mig ur. Helst nu, men det går bra idag. Till något bra som ger mer än vad min rädsla säger sig att klara av.



Min rikting kröks av nästlande tankar som lägger sig omlott i sitt omlopp. De yr så lätt upp till det stora snurrandet. Där står jag i tornadon med en hjärna som inte vill stänga av allt som vill fram.

Gräsrotsnivån. Ringar på vattnet. Var saks tid och rum. Och de där fria andetagen. Att inte känna sig ensam. Hur står utan svar, när visar registret, var pekar ut på kartan.  Neka frågan varför som mest är som det frätande i såret. Inför var sammanhang. Men att ställa sig den på en annan nivå, vid rätt tid som andrum, ger svar. Som en sädesärla som näpet vickar på stjärten. Det där lugnet och lilla leendet som inte kan nekas, det som penetrerar var känsla av negativ klang.  Det som sprider sig som nätta men solida ringar av det flytande. Från att spänningen bryts. Det handlar om tillit. Jag är inte(?) där. 
Det handlar om samspel, jag är inte(?) där.

Var saks tid och rum.


























Och sorgen, den bubblar upp efter eget behag. Jag motar den inte undan. Bitvis rädd inför att den ska fastna som förr, rädd inför vad det medför. På det större, helt orädd inför det som är en del av mig själv. En del. Sorgen med dess spretande blir aldrig alltet. Sorgen är inte i en konstant form. Dess uttryck av reaktioner är krasst, val. Jag tror den är nyttig. Jag tror inte på envälde. Jag tror på samspel.

torsdag 12 oktober 2017

Hösten svepte in här om kvällen. Ett liv drogs tillbaka.
Mitt hjärta slutade att hamra genom bröst. Riktning utstakades. Rakt in i blindo. Jag är rädd utan panik (-så länge jag inte slappnar av-). Sorgen skrämmer mig inte. Det är omständigheterna som när det tärande.


Jag kan bara förlita. 

fredag 29 september 2017

Fyllde år.
Lyckades få fokus och gick för att mata änderna sådär som jag titt som tätt med gör. Det ger mycket att mata de liven. Se deras personligheter, deras rädslor som orädslor (vissa nyper mig i fingerarna, vissa står på mina fötter, vissa cirkulerar i bakgrunden men vill likväl fram. Vissa är hackkycklingar, vissa är unga och oerfarna, vissa är skarpare, vissa bara kvackar rakt ut och igenkänningsharangen kan fortgå).
De ger mig ett lugn, där jag stundom (längre än sekundartat) glömmer bort att världen passerar intill, ibland så pass att ändernas överspändhet hinner varna mig inför antågande av människa eller hund.
Jag tycker de är härliga (och extremt häftiga som intressanta) och jag ler stort där från parkbänken, eller åkanten. Vissa människor ler mot oss. Det värmer.

Hon bodde med sina ankungar vid en åtarm utanför stadens bebyggelse. Skygg för minsta antydan till en hastig rörelse, men slappnade av snabbt och mindes sedan från gång till gång.
Någon vecka senare var ankungarna framme.

Var ute i obygden i somras, där jag gärna själv skulle vilja bo. Den lilla familjen jag besökte har får i mängder. Fåren rädes inte mig. Fast jag var ny. De kom fram och bufflade nästintill omkull mig med sin omringning av huvudpuffar och kli- som klappvilja. De som var skygga betedde sig helt i motpol. Det var som en askungekväll. Den där balen på slottet. Fast jag stod bland djur i en hage och balanserade där på huk för att inte sätta handen i spillning.
Sedan var jag gladninjan. Fick så mycket kärlek och energi som susade runt i mig under flera dagar. Stunden med den lilla familjen blev bara fantastisk. Jag skrämdes inte av att tala och samtalen som blev givande vad vi än talade om.


Djur lugnar mig mycket. Mycket mer än vad jag minns :')

Får som lever i naturreservaten under sommartid. Gammal favvobild.

söndag 24 september 2017

Kastas runt. Min röst når inte fram. Rädslan fräter sig genom sinnen. Kroppen trycks under jord.
Alla sporer från rädslan som skjuts ut från framfarten för att söka näring. Greppar tag i känslor för att dränera dess depåerna från något som inte ska dräneras. Det näringsfattiga som förvrids från sitt ursprung till paniska tendenser som svar. Rädslan som fäster sig vid allt som inte är tryggt in i märgen.



med fötterna, magen på jorden.
Ställer mig på krönet och blickar ut över vidden. Allt som slagit rot ligger uppdraget i en röra. Vissa bär blad som torrt rullat ihop sig. Andra bär ännu gröna blad, bär upp sina gåvor. Knäna som viker sig inför. Händerna gräver bäddar. Försöker rädda det som gett upp, det som ännu spirar.


Solen vänder sitt ansikte från nord. Ljusets tid ränner snabbt bort. Hösten sätter klasar av guldmynt i björken. För lågorna till lönnen. Tid av mörker som reflekteras under elektriskt sken.
Jag vill lyssna till viljorna, inte till spretande rädslor som nästlat in sig till ställen där de inte hör hemma.
Jag drar i tåtar, följer sporerna. Försöker finna kärnan. Det jag ser genom dunkel är maran, de levande marorna.
Jag backar. Utan att vända ryggen till.


sökmotor som källa.
internetsaxat

Det mesta i livet tror jag handlar om språkfel. Att inte ha språk för känslorna. Att språk inför känslor ter sig så annorlunda människor emellan. Brist på uttryck. Det kan på sitt vis liknas med berättelsen om Babels torn. Det är enkelt att kommunicera för det mesta oavsett olika ord för samma sak. Men när det talas om olika saker, det själsliga som betingats av ens personliga upplevelse. Står jag stum och rädd. Jag vet inte hur jag ska kunna tala känslor. Jag hackar som en gammal motor fylld med luft. Kanske jag bara behöver den där lejonutandningen. 
Sedan den där viljan, viljan att nå fram till varandra, att mötas. Den som tillsynes verkar ha klingat av i vår värld.
Jag mår ok denna morgon, tror jag (jag börjar förstå att jag inte förstår tidiga orossignalement). Ska utmana mig att sätta mig på buss eller tåg imorgon. Det är en föreläsning i huvudstaden som lockar. Vet inte mer än några radar om vad de ska innefatta. Eller jag begriper inte alls vad den ska innefatta efter de beskrivande raderna. Men nyfikenheten väcktes av dem. Kanske det ger någon vila till oron i mig. Kanske det ger något förklarande. Kanske är det av nonsens, kanske ger det mig något att filosofera över.
Vilket som tänker jag inte låta rädslor fälla mig från att fara. Det blir en utmaning bara i att vara bland människor under en hel dag. Tack och lov kommer min hand kramas.


Hoppas livet är snällt mot er där ute i intranätet. Hoppas att morgonen ger smak, att dagen leder er till det som behövs, oavsett form.

lilla dunbollen



lördag 10 juni 2017

























Även om tron ruggas upp efter åskan. Med dånet efter nedslaget. Med donet efter personen. Jag begriper inte vem jag är mitt i alla rörelser, uppdelningar som förblir sammansatta av luften jag andas in. Jag letar mig bort från in. Med händerna knutna. Mitt ansikte gråter när själen inte begriper, när själen begriper stelnar mitt ansikte inför. Ögonen som de skvallrande kring alltet som är hälften av det som hålls i kupad hand. Det som rinner bort mellan fingrar, faller i träda längs mina fötter.

Världen står i grönska. Växter frodas och spirar upp mot sky. Den fukta luften för fram dofter till sina maxima. Jag räds genom ny form. Vapen som skydd. Skydd som fördärv, fördärv som begynnelse inför det som aldrig kan vetas mer än vad de nötta spåren säger.  Repetitionerna som greppar bågen, den som lämnats längs vägen. Som om jag snurrar runt i en cirkel, fast formationen är allt annat än en rundning.
Enträget sträcker mina viljor sig efter liv. Alla stenar, stubbar, nedfallna träd jag kunde ha satt mig ned vid passerar jag åter förbi. Jag sväljer min tunga och förvrängs. Jag försöker mig på tal och slungas ut i hav för att dras upp i eka av främmande hand. Nätternas mörker som slår mig över bord. Ned i det där som dukas upp som realitet. Jag letar mig in för att komma bort. Valvet som rymmer de stängda portarna, de som stod vidöppna vid något som kändes som nyss även om kalender säger annat.

Egentligen är jag trött, slummertrött. Inför allt. Likväl slås och bankas det inifrån. Den där viljan, viljorna.


fredag 2 juni 2017

Livet är i full blom, vänt sitt kalenderblad till försommar. Blommans år.
Står frågandes inför allt. Vänder, vrider, tvinnar för att lösa upp. Faller ned i djupet när ögat fokuserar, sparkar mig upp till ytan och ser en annan värld genom ett annat skimmer. Solen torkar mig från blöt hund till lejonman. Jag ser mig i spegeln och står främmande inför reflektionen. Kan inte dölja min blick inför klarspråk.
Det hackas, styckas sönder för att fästa samman. Ett kras, det där tusensplittret. Smärtan som skär genom märg. Läktiden som äter mina tankar. Den fria viljan under låst form. Den fria formen under låst vilja. Min tro balanseras på eggen. Den egg som jag stöter mot kluvet tal. I periferin gråter jag. De djupa skriken stannar innanför bröstkorgens väggar. Med sin hamrande vilja. Pö om pö, minimalt sipprar det ur mig genom tal.
Andetagen, det där med att blåsa ut röken efter elden. Famlar mellan förankringarna i livet från de olika stegen som lett mig till ansikten som ger. Adderar samman, gallrar temporärt bort annat. Enträget in i fördärvet ställer jag mig frågandes. Om och om igen. Det egna svaret som kommer i skepnader klädda i avvikande skrudar.

Glömskans förtret slår sönder det som en gång var förnuft. När känslan trubbas av, klingar bort, dras jag med i brisen. Far mellan vindars kast. Kvar blir hoppet som slåss mot tron, med tron.






Andra dagar mår jag bättre. Beger mig ut och fotar. Möter främmande människor jag skattar tillsammans med. Längtar efter bekanta.  Ser hela vår världs skönhet och glömmer bort människans gemensamma problem. De där andra dagar när jag mår bättre vågar mina tankar cirkulera runt våra problem utan att de eskalerar för mycket känslor inom mig. Känner mig som fånen. Sakligheternas ebb och flod. Har mitt hav varit en nipflod. Något dränerat som gett ut sig under annat sken.



onsdag 24 maj 2017

aprilgryning














Öppnar upp glipor. Ut sipprar meningar som har alla tusen kringmeningar som aldrig sägs. Hur en ordformation skjuter ut sporer som nästlar fram andra ordformationer. Minnet som hackar, vaga skuggbilder av fragment från en tid som var nyligen. Sväljer min logik. Söker annan utan att slå igen port. Förståelsen kring att jag står rådvill inför det jag tidigare under tvekan satte till tvivel.















<nom nom>
I min skuggträdgård har svamparna redan blommat ut sin framfart, ett par klasar som säger höst i maj i månad. En perenn har gett vika. Jag binder bladen från vårlökarna, krängningarna som säger att den tiden är över. Halva krukförrådet är utplacerat med planteringar. Några i krukor som jag målat på här nyligen. 



I förra veckan gick jag i skogen och fotade hackspettar, jag har inte tidigare uppfattat vilket som är deras läte. Det seglade fram den ena efter den andra mellan träden. Eller det där lät som att det var fler än vad det var. På en promenad under makligt tempo som tar mig en halvtimma hann jag möta ett femtal hackspettar vilket är långt fler än vad jag brukar se.
Livet har sträckt ut sin hand mot mig. Jag håller den hårt. Rädslan för hugg som dess efterskalv är med mig hela tiden.



<pick pick>









onsdag 17 maj 2017

























Vad som leder mig till nuet, vad som leder mig bort från det som begavs. När det sviktar, den suddiga röran. Om det så är dörrar som åter kärvar, om det så är vilans tid. Världen bjuder ut sina fröjder, jag står ensam i skogen. Där mellan träd insuper jag lugnet, andetagen som kommer av automatik, djupa och fyllande av den klara men mättade luften. Min hastighet är nedskruvad till släntrande när jag tar mig genom skog och mark. Livet kommer närmare. Djuren räds inte, vyer öppnas upp. En inzoomning bjuder till tankeharanger som skönhet. Något som nästlar upp sig inom mig. Allt under vårfåglarnas symfonier. Jag står där ensam i skogen, det är ingen som tar sig ut så när som på hundägare. Koltrasten sjunger med de mest spännande lätena. En röst jag aldrig tröttnar på. Hur rösten går från skör stämma till en elektrificerade brytningar. Sedan att koltrasten har beteenden som väcker leenden hos mig är roligt. Sädesärlan är även den en favorit med sitt näpna vickande av stjärten och mer blyga men likväl nyfikna beteende. Fast jag faller som en fura för de alla fåglar. Även de attackerande måsarna i häckningstider.



Sedan det där med att jag inte längre vet vad jag bär med mig. Jag vet inte vem jag är. För något år sedan när jag såg mig i spegeln bubblade tårar fram. Det var som att möta blicken hos en gammal vän.
Jag ser inte mig, jag ser inte den jag var. Jag ser den jag är efter alla sidor som hårt vänts, pärmar som slagits ihop. Jag ser dem naggade, skamfilade som vill ut under frisk luft. Jag som vill allt under alla år som jag inget velat. Mina viljor spänner sina tåtar kring här och nu. Det som aldrig ska bli igen vibrerar sina tongångar i periferin allt efter steg som tas in i den stora ovissheten. Med minnesstruktur som stomme tar jag mig till det som jag inte vet, till den jag är, till det som kallas livet.
Det svider till i märgen när känslan far till år som förvridits, att strukturerna kunde vara av annan skepnad, att jag kunde ha känt igen min stomme. Om jag så någon gång kommer att göra det. Men allt faller tillbaka till att var sak har sin tid och plats, om den så aldrig infaller.
Vågor nöter bort lager av skydd som möjligheter vilka klistats fast som tapeter över bärande vägg. Jag drar i flikarna. Lager som berättar delar jag förlagt.
Livet som ter sig efter yttringar som glömts tills förnimmelsen uppstår, alltid sådär lätt i efterhand. Den där skildrande nanosekunden genomborrar blockader som hål vilka jag inte kunde tro mig att de fanns. Att ett aktivt medvetande är att vara passiv inför det blockerande. Att mitt lugn inte bär på samklang.


Lägger måsten åt sidan idag. Det är regndag med ett vänt fallande regn. Lampor tänds och morgonkaffet väckte frukosthungern. På min hand finns ett litet myggbett. På armen sitter en nostalgiklocka som jag knappt tar av mig när jag sover. Ser med nyfikenhet fram emot sommaren. Det var länge sedan jag såg fram emot något.


söndag 7 maj 2017

Jag fladdrar med brisen, inom mig resta höga murar. Det som är rotat vid märg får vänta. Drar mig tillbaka för att komma ut, nå fram till något annat än tiden som passerat vars fragment ännu stryker mig mothårs. Som kår på kår från något som aldrig varit men likväl passar in i svunnen tids mönster.
Det är grus i maskineriet. Det är skrämselhicka. Det är vårfloden. Det är hur tider ändrar sig, hur stigar växer igen. Hur gamla huggs fram. Något med hur åren har vridit ur saven från mina register, silats till en annan densitet, till annat stoff.





Utspridd längs fötter ligger askan från tåtar. Förkortade som förkorta. Den där dörren som smälldes hårt igen. När sinnena spelar sina stråkar tvärt, dansar yttringarna på bordet. Sedan är det loppistider, villagata efter villagata bjuder ut överflöd på bord under hela våren. Handlat av kakbakarflickan, något plagg och krukor och visst blev det en kasse med pelargoner. Stärkte mig/gömde mig bakom musik i ören, jazzen. Solglasögonen som for upp och ned över näsryggen och svald nervositet som formade sig till den där klumpen i magen istället för fritt spridd härja mellan i utanför kropp.
Vrängningen, det fria fallet har kastat om sina sjok. Om det än är så att jag nu singlar stilla ned som att jag med brisen tas uppåt är egalt. Ett stundtals lugn slår sin rot, rädslor som smulas sönder vid beröring. Andra som dragit sig tillbaka till skuggorna utan en rest, utan ens ett minnesfragment från deras vibreringar, omskakningar. Sådana där som hugger sig in i venerna när garden är nere. Men har jag inte mitt svärd? Har jag inte min vilja? Modet som det vacklande. Är inte repetitiva tider även de nya? Är inte var avskavd känsla en slipad tand med törst för begynnelsen tills känslan faller in i glömska eller acceptans likt att den kan vändas till en växande ny förgrening?




onsdag 19 april 2017

Snön efter påskens frysta nederbörd ligger kvar i skuggträdgården. Blommande krokusar, tulpan- och påskliljeblad och början på några scillor sticker upp ur det nu nätta lagret som låg som ett tjockt dunhölje under högtiden.
Det finns kaniner i ett område här i staden som springer fritt. De har gjort det under ett par år nu vilket inte stämmer in på breddgraderna. Häromdagen vid skymningstid fick jag se två paltar som låste sig i sin rörelse och blickade utan att blinka mot mig. Det flödade till i hjärttrakten. Den kyliga aprilkvällen blev varm.

Mina nattliga maror har klingat ut. Jag vaknar inte ett med tårarna. Jag vaknar inte mitt i skräcken. Nätterna fyller mig med stressdrömmar vilka ger mig mer vila än på över ett år. Den stora rädslan har börjat lätta på sitt grepp, dess klor som sakta glider ur axel. Energi som återvänder, kreativitet som viljor tittar fram.

torsdag 6 april 2017

Världen runt mig har vaknat, jag är fast i en cirkulerande slummer.
Mötte en humla som seglade fram i tvåsiffrig luft häromdagen. Stannade upp och följde den vingbeklädda pälsbollen med blicken innan den försvann bort bland solstrålar. Igår flög det upp två nässelfjärilar framför mig, två små näpna. Det krälar runt små små skogssniglar nu, de är mindre än ett lillfinger. I dammen i skogen vältrar sig paddor runt. Häromdagen var det ännu is över större delen av dammen. Paddorna snurrar runt där under vattenytan för att plaska lätt ovanför i det grunda vattnet och nästa sekund är de vips gömda under de brunsvarta löven på botten för att dyka upp igen. Väl Kamouflerade. För ett par veckor sedan satt det en nyckelpiga i asfaltdikesgren.
Fågelsången som sträcker sig över himmel och mark, in genom väggar och fönster. Den sköna kalibern kräver sin egna harang.  

Tiden som ger oro som lugn. Står svältfödd inför ljuset. Hoppet som stundtals sprider ut sitt skimmer för att piskas till stoft av stora rädslan som skallar om allt i en endaste röra.
Vid rädsla brukar jag behöver räta ut trasselnystandet kring det hela. Trampa fram genom mark som tid tills rädslans kärna är blottad. Bädda in det skavande i vadd, om nu rädslan inte är kärnlös. Men jag skräms för att räta ut nystanet. Det är så många skavande knutar. Jag skräms för att trampa mig fram genom mark och tid. De där kasten hit och dit. Genom mina känslor. Jag kör på istället. Lägger i en växel som min mekanik inte riktigt orkar med. Hastigheten är skön, den där vinden i håret. Eftertänksamhet som inte hinns med. Distraheringarna som det nödvändiga och även lite energigivande. Jag ler lite igen, då som då, titt som tätt. Sedan hamrar något till, spiken som slås ned med ett resolut slag. Sekundartat sätts mina ögon till blinda rädslan, händerna som de skakande. Andningen som något obefintligt. Jag begriper knappt hälften av hälften. Jag begriper bara att allt inte är okej.

fredag 24 mars 2017




Som en hand över det som smärtar breder sig solens strålar ut över den frusna jorden. Skott spricker upp, ut, fram genom tiden. Tar sin plats i samspelet. Mina varv är inne i ett konstigt spår. Ett knaggligt nedkört. Eller så är det ett helt nytt som plöjs fram. För är det inte så det är, likheterna mellan ytterligheter som hårfina när de ställs mot sin spets. På sin spets.

I mitt letande förlorar jag tiden. Jag glömde bara att en inte ska leta. Viljan som skriker högre vetandet. Och vetandet som faller ned i uppluckrad jord, in i de nötta spåren. De där som är svåra att komma ur, ned i de där som makligheten säger att tiden löser, den tid som förloras när letandet läggs åt sidan.

Det är något med glöden, hur den pyr, hur den falnar för att åter blossa upp. Det är något med sinnena. Det är något med tystnaden. Det är något med revan i tiden. 








onsdag 15 mars 2017

bleka förmiddagsljuset
Det breder ut sig, lägger sin hinna över mina ögon. Slöjtäckt. Vårkänningarna. Hur livet, liven vaknar. En vandring ut i nejder när solen låg lågt. En tid som vaknar efter alla veckor som blivit för många som nästintill enbart andats mellan blåbetongen.
I dagar har Krokusarna blommat i söderläge, Snödropparna tittar fram här och där. Flyn som dansar lågt i solstrimmorna. En blå himmel som öppnat upp sig för att dra sig undan för det grafitgråa allt efter dagarna. Som en reva i tiden. Ett bryt. Avstampen för en tid.
Snabbt blir det ljusare och ljusare och vid tjugo i sex om mornarna vaknar fåglarna utanför mitt norrlägesfönster, strax därefter är ljuset ett med dagen.
Våra årstider räcker inte till för att placera in förändringarna. Mina sinnen växlar. Vissa sitter kärvade. Som om vintergruset fastnat i smörjningen. Eller om det är rosten från åren ändrat strukturen. Min tid bär mig inte väl, eller så är det just det den gör. Låst vid förvirringens skaft, som om händerna klamrar sig fast vid ett borstfösande med kvasten när allt egentligen motas mot, till mig.

Sakta börjar jag leta fram tillbehör till ett intresse. Det tar sin tid.

varma eftermiddagsljuset


tisdag 7 mars 2017

Tiden tar stora tuggar av det som var för att inte stanna. Står stammandes inför faktum som vrids om till något som river sönder vinterns skuggor. Avtoningar som bäver mig men vilka jag likväl motar bort. Vad som är vad i den förfrusna tiden. Vad som kröker min rygg. Vad som målar ännu ett lager svart över det sotade.

Jag famlar, jag klamrar. Sväljer mig jag på beställning. Tar emot mitt nekande med ett snävt leende. En värld som vänt sig upp och ned i ett oändligt snurrande. Jag räds för tiden mer än alla luckor. De dolda som de uppenbara. Det fria fallet. Hur avstannat allt än ter sig nästlar mina sinnen sig in på spår vilka jag inte vill röra. Jag kan inte uttrycka något. Stumheten inför mig själv. Om mig själv. Och stormen som ännu viner.