onsdag 24 maj 2017

aprilgryning














Öppnar upp glipor. Ut sipprar meningar som har alla tusen kringmeningar som aldrig sägs. Hur en ordformation skjuter ut sporer som nästlar fram andra ordformationer. Minnet som hackar, vaga skuggbilder av fragment från en tid som var nyligen. Sväljer min logik. Söker annan utan att slå igen port. Förståelsen kring att jag står rådvill inför det jag tidigare under tvekan satte till tvivel.















<nom nom>
I min skuggträdgård har svamparna redan blommat ut sin framfart, ett par klasar som säger höst i maj i månad. En perenn har gett vika. Jag binder bladen från vårlökarna, krängningarna som säger att den tiden är över. Halva krukförrådet är utplacerat med planteringar. Några i krukor som jag målat på här nyligen. 



I förra veckan gick jag i skogen och fotade hackspettar, jag har inte tidigare uppfattat vilket som är deras läte. Det seglade fram den ena efter den andra mellan träden. Eller det där lät som att det var fler än vad det var. På en promenad under makligt tempo som tar mig en halvtimma hann jag möta ett femtal hackspettar vilket är långt fler än vad jag brukar se.
Livet har sträckt ut sin hand mot mig. Jag håller den hårt. Rädslan för hugg som dess efterskalv är med mig hela tiden.



<pick pick>









onsdag 17 maj 2017

























Vad som leder mig till nuet, vad som leder mig bort från det som begavs. När det sviktar, den suddiga röran. Om det så är dörrar som åter kärvar, om det så är vilans tid. Världen bjuder ut sina fröjder, jag står ensam i skogen. Där mellan träd insuper jag lugnet, andetagen som kommer av automatik, djupa och fyllande av den klara men mättade luften. Min hastighet är nedskruvad till släntrande när jag tar mig genom skog och mark. Livet kommer närmare. Djuren räds inte, vyer öppnas upp. En inzoomning bjuder till tankeharanger som skönhet. Något som nästlar upp sig inom mig. Allt under vårfåglarnas symfonier. Jag står där ensam i skogen, det är ingen som tar sig ut så när som på hundägare. Koltrasten sjunger med de mest spännande lätena. En röst jag aldrig tröttnar på. Hur rösten går från skör stämma till en elektrificerade brytningar. Sedan att koltrasten har beteenden som väcker leenden hos mig är roligt. Sädesärlan är även den en favorit med sitt näpna vickande av stjärten och mer blyga men likväl nyfikna beteende. Fast jag faller som en fura för de alla fåglar. Även de attackerande måsarna i häckningstider.



Sedan det där med att jag inte längre vet vad jag bär med mig. Jag vet inte vem jag är. För något år sedan när jag såg mig i spegeln bubblade tårar fram. Det var som att möta blicken hos en gammal vän.
Jag ser inte mig, jag ser inte den jag var. Jag ser den jag är efter alla sidor som hårt vänts, pärmar som slagits ihop. Jag ser dem naggade, skamfilade som vill ut under frisk luft. Jag som vill allt under alla år som jag inget velat. Mina viljor spänner sina tåtar kring här och nu. Det som aldrig ska bli igen vibrerar sina tongångar i periferin allt efter steg som tas in i den stora ovissheten. Med minnesstruktur som stomme tar jag mig till det som jag inte vet, till den jag är, till det som kallas livet.
Det svider till i märgen när känslan far till år som förvridits, att strukturerna kunde vara av annan skepnad, att jag kunde ha känt igen min stomme. Om jag så någon gång kommer att göra det. Men allt faller tillbaka till att var sak har sin tid och plats, om den så aldrig infaller.
Vågor nöter bort lager av skydd som möjligheter vilka klistats fast som tapeter över bärande vägg. Jag drar i flikarna. Lager som berättar delar jag förlagt.
Livet som ter sig efter yttringar som glömts tills förnimmelsen uppstår, alltid sådär lätt i efterhand. Den där skildrande nanosekunden genomborrar blockader som hål vilka jag inte kunde tro mig att de fanns. Att ett aktivt medvetande är att vara passiv inför det blockerande. Att mitt lugn inte bär på samklang.


Lägger måsten åt sidan idag. Det är regndag med ett vänt fallande regn. Lampor tänds och morgonkaffet väckte frukosthungern. På min hand finns ett litet myggbett. På armen sitter en nostalgiklocka som jag knappt tar av mig när jag sover. Ser med nyfikenhet fram emot sommaren. Det var länge sedan jag såg fram emot något.


söndag 7 maj 2017

Jag fladdrar med brisen, inom mig resta höga murar. Det som är rotat vid märg får vänta. Drar mig tillbaka för att komma ut, nå fram till något annat än tiden som passerat vars fragment ännu stryker mig mothårs. Som kår på kår från något som aldrig varit men likväl passar in i svunnen tids mönster.
Det är grus i maskineriet. Det är skrämselhicka. Det är vårfloden. Det är hur tider ändrar sig, hur stigar växer igen. Hur gamla huggs fram. Något med hur åren har vridit ur saven från mina register, silats till en annan densitet, till annat stoff.





Utspridd längs fötter ligger askan från tåtar. Förkortade som förkorta. Den där dörren som smälldes hårt igen. När sinnena spelar sina stråkar tvärt, dansar yttringarna på bordet. Sedan är det loppistider, villagata efter villagata bjuder ut överflöd på bord under hela våren. Handlat av kakbakarflickan, något plagg och krukor och visst blev det en kasse med pelargoner. Stärkte mig/gömde mig bakom musik i ören, jazzen. Solglasögonen som for upp och ned över näsryggen och svald nervositet som formade sig till den där klumpen i magen istället för fritt spridd härja mellan i utanför kropp.
Vrängningen, det fria fallet har kastat om sina sjok. Om det än är så att jag nu singlar stilla ned som att jag med brisen tas uppåt är egalt. Ett stundtals lugn slår sin rot, rädslor som smulas sönder vid beröring. Andra som dragit sig tillbaka till skuggorna utan en rest, utan ens ett minnesfragment från deras vibreringar, omskakningar. Sådana där som hugger sig in i venerna när garden är nere. Men har jag inte mitt svärd? Har jag inte min vilja? Modet som det vacklande. Är inte repetitiva tider även de nya? Är inte var avskavd känsla en slipad tand med törst för begynnelsen tills känslan faller in i glömska eller acceptans likt att den kan vändas till en växande ny förgrening?




onsdag 19 april 2017

Snön efter påskens frysta nederbörd ligger kvar i skuggträdgården. Blommande krokusar, tulpan- och påskliljeblad och början på några scillor sticker upp ur det nu nätta lagret som låg som ett tjockt dunhölje under högtiden.
Det finns kaniner i ett område här i staden som springer fritt. De har gjort det under ett par år nu vilket inte stämmer in på breddgraderna. Häromdagen vid skymningstid fick jag se två paltar som låste sig i sin rörelse och blickade utan att blinka mot mig. Det flödade till i hjärttrakten. Den kyliga aprilkvällen blev varm.

Mina nattliga maror har klingat ut. Jag vaknar inte ett med tårarna. Jag vaknar inte mitt i skräcken. Nätterna fyller mig med stressdrömmar vilka ger mig mer vila än på över ett år. Den stora rädslan har börjat lätta på sitt grepp, dess klor som sakta glider ur axel. Energi som återvänder, kreativitet som viljor tittar fram.

torsdag 6 april 2017

Världen runt mig har vaknat, jag är fast i en cirkulerande slummer.
Mötte en humla som seglade fram i tvåsiffrig luft häromdagen. Stannade upp och följde den vingbeklädda pälsbollen med blicken innan den försvann bort bland solstrålar. Igår flög det upp två nässelfjärilar framför mig, två små näpna. Det krälar runt små små skogssniglar nu, de är mindre än ett lillfinger. I dammen i skogen vältrar sig paddor runt. Häromdagen var det ännu is över större delen av dammen. Paddorna snurrar runt där under vattenytan för att plaska lätt ovanför i det grunda vattnet och nästa sekund är de vips gömda under de brunsvarta löven på botten för att dyka upp igen. Väl Kamouflerade. För ett par veckor sedan satt det en nyckelpiga i asfaltdikesgren.
Fågelsången som sträcker sig över himmel och mark, in genom väggar och fönster. Den sköna kalibern kräver sin egna harang.  

Tiden som ger oro som lugn. Står svältfödd inför ljuset. Hoppet som stundtals sprider ut sitt skimmer för att piskas till stoft av stora rädslan som skallar om allt i en endaste röra.
Vid rädsla brukar jag behöver räta ut trasselnystandet kring det hela. Trampa fram genom mark som tid tills rädslans kärna är blottad. Bädda in det skavande i vadd, om nu rädslan inte är kärnlös. Men jag skräms för att räta ut nystanet. Det är så många skavande knutar. Jag skräms för att trampa mig fram genom mark och tid. De där kasten hit och dit. Genom mina känslor. Jag kör på istället. Lägger i en växel som min mekanik inte riktigt orkar med. Hastigheten är skön, den där vinden i håret. Eftertänksamhet som inte hinns med. Distraheringarna som det nödvändiga och även lite energigivande. Jag ler lite igen, då som då, titt som tätt. Sedan hamrar något till, spiken som slås ned med ett resolut slag. Sekundartat sätts mina ögon till blinda rädslan, händerna som de skakande. Andningen som något obefintligt. Jag begriper knappt hälften av hälften. Jag begriper bara att allt inte är okej.

fredag 24 mars 2017




Som en hand över det som smärtar breder sig solens strålar ut över den frusna jorden. Skott spricker upp, ut, fram genom tiden. Tar sin plats i samspelet. Mina varv är inne i ett konstigt spår. Ett knaggligt nedkört. Eller så är det ett helt nytt som plöjs fram. För är det inte så det är, likheterna mellan ytterligheter som hårfina när de ställs mot sin spets. På sin spets.

I mitt letande förlorar jag tiden. Jag glömde bara att en inte ska leta. Viljan som skriker högre vetandet. Och vetandet som faller ned i uppluckrad jord, in i de nötta spåren. De där som är svåra att komma ur, ned i de där som makligheten säger att tiden löser, den tid som förloras när letandet läggs åt sidan.

Det är något med glöden, hur den pyr, hur den falnar för att åter blossa upp. Det är något med sinnena. Det är något med tystnaden. Det är något med revan i tiden. 








onsdag 15 mars 2017

bleka förmiddagsljuset
Det breder ut sig, lägger sin hinna över mina ögon. Slöjtäckt. Vårkänningarna. Hur livet, liven vaknar. En vandring ut i nejder när solen låg lågt. En tid som vaknar efter alla veckor som blivit för många som nästintill enbart andats mellan blåbetongen.
I dagar har Krokusarna blommat i söderläge, Snödropparna tittar fram här och där. Flyn som dansar lågt i solstrimmorna. En blå himmel som öppnat upp sig för att dra sig undan för det grafitgråa allt efter dagarna. Som en reva i tiden. Ett bryt. Avstampen för en tid.
Snabbt blir det ljusare och ljusare och vid tjugo i sex om mornarna vaknar fåglarna utanför mitt norrlägesfönster, strax därefter är ljuset ett med dagen.
Våra årstider räcker inte till för att placera in förändringarna. Mina sinnen växlar. Vissa sitter kärvade. Som om vintergruset fastnat i smörjningen. Eller om det är rosten från åren ändrat strukturen. Min tid bär mig inte väl, eller så är det just det den gör. Låst vid förvirringens skaft, som om händerna klamrar sig fast vid ett borstfösande med kvasten när allt egentligen motas mot, till mig.

Sakta börjar jag leta fram tillbehör till ett intresse. Det tar sin tid.

varma eftermiddagsljuset


tisdag 7 mars 2017

Tiden tar stora tuggar av det som var för att inte stanna. Står stammandes inför faktum som vrids om till något som river sönder vinterns skuggor. Avtoningar som bäver mig men vilka jag likväl motar bort. Vad som är vad i den förfrusna tiden. Vad som kröker min rygg. Vad som målar ännu ett lager svart över det sotade.

Jag famlar, jag klamrar. Sväljer mig jag på beställning. Tar emot mitt nekande med ett snävt leende. En värld som vänt sig upp och ned i ett oändligt snurrande. Jag räds för tiden mer än alla luckor. De dolda som de uppenbara. Det fria fallet. Hur avstannat allt än ter sig nästlar mina sinnen sig in på spår vilka jag inte vill röra. Jag kan inte uttrycka något. Stumheten inför mig själv. Om mig själv. Och stormen som ännu viner.  

fredag 6 januari 2017

Igår ledde mina ben mig dit jag ville men mötte ett stopp. Trots stoppet insjönk ett lugn som ledde vägen mot skönheten.
Kylan var med igår (idag med), minusgraderna låg runt sexton när solen stålade. Ett tjockt snötäcke som lagt sig vadderande över det nakna, över smuts, över det som mänsklig hand skapat. Den kraftiga röken från kraftverket låg lågt som en tjock massa som växte i sitt omfång på bredden. Pudersnö som dansade på de upplogade vägarna efter bilarnas framfart likt ormar, sådana där som den där arten som kryper fram på sniskan, i sedleds, innan ormformationerna tillsynes upplöstes i tomma intet.
Knarret från precis allt, plastklädestexturer som styvnat och ändrat sin karaktär, det kära knarret när fötterna trampade ned i den där pudersnön som inte hunnit med att tinas upp någon gång för att åter frysa. Inte ens att högsta växeln på cykeln var fastfryst kunde ta bort all charm.
Kulörerna som gick i det vitaste vita till att mest vara tusen nyanser av ljusblått under en dag som jag skulle kalla vindstilla här i slättrakten.




Kom till den stora sjön, där det finns värmestugor och även en restaurang. Det är nog det mest trafikerade naturreservatet här i staden. Min mobil klarade av att ta några foton innan den bara upprepat stängde av sig av vad jag antar kom av kylan vilket i och för sig är lustigt då teknik tenderar att tåla kyla bättre än värme.
Jag knatade runt och njöt av den skarpa lågt liggande solen som följdes av en klar halvmåne som låg mot den blåa skyn. Njöt av blåstskapade snövallar mot träd och stam som mot vass och snödriv över sjöisen. Alla formationer och mönster som kommer vara putsväck vid första bästa kraftigt vind.

När jag kom till en höjd satt jag och åt min lilla reservmat jag hade i väskan och vittnade de vida vita vidderna i komp till kvitter från en stor småfågelskock. Stundom kände jag mig rätt ensam men försökte ruska av mig den känslan. Och visst fick jag kraft av att jag mötte ett stopp där timmar tidigare.













onsdag 4 januari 2017

Är ute på mörkerhavet igen, vet inte vad det är som håller mig uppe vad det är som drar ned mig. Om jag står på den där kobben. 
Havet kokar och jag skollas av vågornas rapp som slungas mot mig. Genom dundret hör jag odjurets väsanden. Jag faller i ylande gråt när ingen hör, mer än grannar i den där byggnaden där en kan yla utan att någon näsa rynkas. Jag kröks för att rätas ut. Mina händer sträcks ut i tomma intet, för det finns ingen att sträcka dem mot under timmar innan följande dags knappa ljus når fram. Jag i förvirringen. Fakta spinner mot, runt mitt förnuft och väcker tvivel med följande farhågor. Imorgon hoppas jag nyckeln är med mig. I morgon må skam gå på torra land.

söndag 1 januari 2017

Det var en oanad morgon igår. Jag satte mig ned och skrev till bloggen för jag ville skriva något glatt, hoppfyllt som jag kunde scrolla tillbaka till där vid årets sista kalenderdag. Det där med nyår har aldrig riktigt passat sig in på mig. Även om jag har haft fina nyårsaftonar att tänka på bak i tiden.
Det är något med fastställda datum där normen säger serpentinglädje och pangpangfest. Det är något med att de fester jag varit på under mina år alltid skvallrar om något krystat, något som känns stelt. Eller något som ballar ur med att någon (även jag själv), några faller i de hejdlösa tårarna till komp av alkoholflödet i blodet. Där det ska kyssas, skrattas och skålas, lova sig att bli en bättre människa eller lova sig ett nytt hejdundrande fint år genom andra former av löften.
Gamalt groll läggs illa dolt åt sidan med bordsplaceringar, fyrverkerier ska skjutas upp i luft när promillen som upptrissning är maxad.
Men som alltid med fester, så kan de vara alldeles, alldeles lovely. Det där med, You pick the dev...//...


Igår morse när jag skulle skriva och försöka förnimma något glatt vilket slutade i en negativ tingad harang här på datorn så plingade det på dörren. Jag har en dörr som det aldrig brukar plingas på om inte tider är fastnitade. Titthålet mitt skvallrade om att det kunde vara en grannfru jag inte sett på ett par år sedan den där första och enda gången vi talade vid postboxen. Jag öppnade och hon sade snabbt sin glädje kring det och bad mig om hjälp. Jag gick från pyjamasen rakt ned i vintermuddering och fick ett vardagsäventyr utomhus. Det löste sig inte riktigt så vi fick gå in till mig och söka nummer och ringa runt till telefoner som inte var bemannade. Ut genom dörren ännu en gång och så fann det vi behövde finna där vi inte anade! Jag frågade om hon ville ge mig en high5 och jag fick ett! Sedan fastnade vi i samtal som ledde oss till ett kafferep vid mitt köksbord.  En helt perfekt början på dagen.

Sedan blev det aber och kadaver.

imdb.com
Jag valde vila som inte gav mig det jag behövde. Ett telesamtal väckte geist som ledde mig till att svara på ett sms där en vän sade att han skulle fira med sin skotträdda katt. Jag firade senare på kvällen med de båda, trotsade min oro kring att tala om mitt liv, om allt utanför mitt liv.
Jag klunkade julmust, mumsade godis med dem. Katten var lugn hela kvällen och natten. Vi föll i musikprat, vi valsade in på religion och tog det piano när vi talade gamla synder för att glida in på förlorade vänner som de som finns kvar. Vi talade i, under saknad och längtan. Som att tala det hoppfyllda, ekvationer och allt som hinner rymmas under ett gäng timmar. Och vad skönt det vara att samtala, där ordflödena som ämnena inte har en punkt, där det lämnas öppet för att glida fram och tillbaka mellan fragment, som fragmenteringar och sammansättningar.
Jag minns inga direkta skrattkravaller eller snarlikt, eller om vi ens för den delen skrattade tillsammans. Men jag minns detta nyår med glädje och värme. Utan bakfylla från vaken jäst dryck eller det sociala fast orden gick i ett från oss båda. Och den skotträdda katten var som sagt lugn och mest bara noterade det högsta smällandet utan att falla i den där rädslan.
Inatt sov jag utan nämnvärda maror, även om timmarna var få så blev det timmar som gav vila.

Gott nytt på er! Eller kanske ska säga, God fortsättning!


Yuppiepanoramabild från ett par år tillbaka när jag och vännen for upp i de blå bergen som ligger vid foten av slätten.




torsdag 29 december 2016

ljusspelen <3
Så har marorna accelererat upp en nivå. Jag vaknar utan tårar. Vaknar i den där frysta skräcken, det där obehaget som susar längs med ryggraden för att slå fäste i märg. Jag slår bort rädslorna men rädsla sitter kvar. Alla frågor som svar drömmarna lämnar efter sig. Vad som är hjärnspöken, vad som är hantering av intryck vad som är något helt annat.
Öppnade fönstret - friska vindarna. Sedan slocknade jag någon gång efter jag nostalgiplöjt igenom låtar från eror; new romantic, eurodisco (de få som har något att säga), lite grunge och när jag började snudda vid brittpopen ebbade musikflödeskänslan ut. Sedan somnade jag med fönstret på glänt.
Vaknade nyligen, känner mig konstig på något vis. Samlad men vankelmodig. Det ambivalenta är jag mer än van med, det är något vemodigt med denna dag likväl utan att jag begriper varför. Den där allvarskänslan.






Sorterade bland dvdfilmer igår för att leta fram Svart Katt, Vit Katt - typ en av alla de härligaste nutida filmsagor. Fann också Underground som jag knappt minns.
Det är Zigenarnas tid jag inte minns om jag sett som jag vill se. Ska ses någon gång när jag klarar av att se på film.
Det var något med för en månad sedan jag gick in på det lilla biblioteket som finns här i miljonprojektet och mina ögon föll på en bok skriven av Emir Kusturica, regissören till de filmerna ovan nämnt. Jag lånade boken och lämnade nyss tillbaka den oläst.
För ett litet tag sedan var jag inne på ansiktsboken.ässee och en person hade länkat en Goran Bregovic:låt. Han gör sådan där musik som var gång väcker helt nya slags hjärtslag i mig, som likväl känns helt rätt och hemma, var gång.


Gorans musik finns även i Svart Katt, Vit Katt (såg den på den lilla retro kulturbiografen i stan tre gånger där 1998-1999, biografen var visst en gång i tiden en pornografibiograf om jag minns det rätt. Den biografen rymmer en helt underbar atmosfär om jag väljer bort att tänka på, ehh, ja en viss kategori av film som har rullats där med onämnd tankeföljd), Underground, Zigenarnas Tid. Och DinTV.kåm skvallrar här om att han visst var med i Eurovision Song Contest 2008 :O hepp, där fick jag en knäpp på nästan som inte brukar titta på det programmet.


Blodad tand
 Annars har jag hittat en helt ny musiknisch som jag brukade skoja om, genom att härma en serietidningstolkning av, från La Boheme (-så kall ni är om handen). Det jag snuddat av vid den nischen ger mer avslappning än vad jag trodde. Den pulserande avslappningen, där känslor dansar med fram och tillbaka i ett flöde, där jag kan stanna upp likt sysselsätta mig med annat. Där jag inte begriper ett jota om vad som sjungs men likväl bara känner jag.

onsdag 28 december 2016


Idag är en sådan dag som är svårare än andra med det där att äta. Då behöver jag lura igång hungern.
Smoothie:trenden är ett underbart knep till sådant (som jag inte alltid tar vid). Dricka föda först för att kunna äta solid föda lite senare. Eller bara ha som ett av de där mellanmålen som är lika viktiga som huvudmålen. Det lärde jag mig i lekskolan, eller ännu tidigare, för att glömma bort i så kallad vuxenålder?!
Min gröna smoothie som är i ständig variation brukar ingen vilja smaka för att den är grön? Men tji fick som får de snävt tänkande (ta det som en vit handske viftandes mot din kind^^).

Koriander - don efter person (finns hackad koriander i frysdisken)
Ingefära - ca 1-2 cm beroende på tjocklek av roten (finnas även hackad ingefära i frysdiskar vilket jag inte begriper varför när roten i sig håller sig fin i en halv evighet i kylt mörker)
Äpplejuice/must (från koncentrat brukar jag inte späda ut den efter rekommendation utan se till att den blir lite starkare)
Spenat - eller annat grönt som faller i smak eller finns till hands
Citron - en halv oftast, eller bara sådant där färdigpressat på flaska
Gurka - en halv till en hel beroende på gurkförrådet
Selleri - brukar ta en hel stjälk, liksom dumt att inte äta öhöm, dricka selleri - om ej allergi såklart ;)
Ibland lite peppar i det hela, ibland något annat gött i grönsaksväg beroende på vad jag har hemma.
Tuta och kör i mixern.

Alltså, den är nom nom god! Syrlig och fantastik smakrikhet där alla passar ihop enligt mitt tycke som gillar det mesta.
Koriandern blev ett nytt inslag igår. Klunkar på den just nu idag med. Godisgott.
Det är inte alltid jag är i skick till att göra en smoothie (ehh det tar emot att skriva det faktumet, när mina energier läggs på allt annat, som att hålla huvudet över ytan etc), men det var något med gårdagen. Efter förvirringen som uppstod efter mötet kom lugnet. Kanske var något med kramen jag fick!


Brasklappen:
När det kommer till mat äter jag då och då kött >< något jag inte alltid är sams med, men släpper på den dispyten till en dag då det känns som läge för det. Och bara konstaterar att jag är en form av hycklare med tanke på djurhållning och livsvärden och miljöpåverkan och ---, och att jag ständigt jobbar efter förbättring, pö om pö i lagom takt. Om det nu är för mig att vara vego till hundra procent är inte säker på, ännu -  kanske aldrig blir..
Jag gillar inte att uppmuntra köttätning och kommer troligen aldrig att göra det (möjligen i privata relationer, med något recept?! hmm inte säker där heller..). Så om jag bara skriver om frukt och grönt så för den sakens skull är jag inte vego. Det som syns är inte alltid det som är. Det som är, är i ständig förändring.


måndag 26 december 2016

Det är sällsamma tider. Min värld och världen vränger sig ut och in, skakar, det dras i poolerna. Jag ställer mig stum inför faktum så där som jag lätt gör, innan jag vet. Det är något med alla teorier, uppbyggnader, viljor som förhoppningar.
Den där en Bambi på hal is, eller kanske mer att det skadeskjutna rådjuret har sänkt sin svans. Rådvillt vittnas ett krackelerat mönster genom plusgraderna, genom smutsiga fönsterrutor. Då och då far jag ut [var_dag] det är mer cykeln som bär mig fram nu än mina fötter. Röda faran flyger ännu galant fram efter cykelservicen. Det sved att punga ut pengarna för en reparation jag hade kunnat utföra själv komponerat med några "fööör böveeelen etc" (ska försöka bättra mina svordomar till sådana där som bövelen/ fanken/attsingen och dylika tills jag lär mig att bita min tunga eller vad man nu gör. Just ja, jag behöver ta det lite lugnt och andas min form av fyrkant (som är allt annat än kantig och högst formbar efter situation, -glöm nu inte ninja att alla goda ting äro tre, tre enkla lugna andetag sansar ivf måttligt - så den där andningsformen kan nås). Värre att erinra det för att förverkliga när hjärnan tiltar.) och några "hej och hå", om jag hade haft kraft till sådant där som nyss var. Nu är jag bara så glad för mitt beslut att jag köpte mig hjälp. Var krona värt.



Ska på ett avslutningssamtal med min förra kontaktperson imorgon. Hoppas på sömn innan, så jag slipper försöka hantera förvirringshjärnan och kan säga det tacket jag vill säga och hårt känner.

Var person i vården (om än vilken, vilket  ¿anmälningsförpliktat? --- vill inte skriva ut något av förförmånga exempel, för det handlar inte om att skitkastning) har gett mig något. Någon form, några former av av hjälp om än jag kanske inte begriper dem alla än. Ni vet jag, den där med det infantila hoppet och den infantila längtan.. efter lyckliga slut. En av den finaste gåvan en människa kan få är ibland är, tid.


-bäähähähä

lördag 24 december 2016

Fick du något i julklapp?
Jag fick nog den finaste presenten på år och dagar; sömn!
Som det sägs, en får inte det en vill ha, utan det en behöver.
Sov i över tolv timmar med bara ett kortare uppbrott och ett längre om en timma. Enbart en orolighets sömnperiod, de drömmarna tärde visserligen inte i en maraklassning, mer väldigt förvirrande drömmar så att lättande tårar rullade.
Nu går jag runt här som en sömngångare här i lyan, i morgonrocken och myser till musik jag inte visste om att jag gillade. Fann det på en youtubevisning på en annan blogg. Lyssnar med halvt öra till lyriken, myser mest av stämningen som målar upp den där världen inom mig.
Utanför fönstret lyser solen skarpt genom ett dis samtidigt som det faller någon enstaka regndroppe. Det där sällsamma solregnet. Vinden drar och sätter vibrationer i mina fönsterrutor.

Vet inte om mina steg tar mig någonstans idag, ens de där få stegen in till skogen, vilket som känner jag inget behov av det. Jag har ingen julmat här hemma mer än nötter, två skivor bröd, en fabriksmimosasallad. Sedan har jag annan mat visserligen J I skåp som frys och i fruktkorg.
Jag känner ingen oro inför att fira ensam. Det är mest andras oro som drar i mig kring denna högtid. Jag har nog vetat om det länge, att jag skulle fira denna jul mol allena, trots jag lovat ut mig på en promenad i ett av denna stads vackraste naturområden. Den promenaden får vänta, jag behöver lugnet.


(Sigur Rós, ohh det är bara ett av deras album jag gillar, den var nog något med den eran där strax efter millennieskiftet som gjorde att albumet med fosteromslaget stannade kvar i mitt hjärta) 


-Pst, min julros från förra året blommar med en vit knopp som öppnat sig aningens.





Det här skrev jag igår i affekt. Gillar inte alltid att publicera det jag skriver i affekt. Ni vet det där med att vinkla verkligheten… Gillar mest att trycka på send-knappen när jag skriver i en affekt som tillhör kategorin "någorlunda sans". Vilket jag öhöm inte följt den sista månaden.
Allt jag skriver på bloggen är en reva från min tid. Ett komprimerat stycke. Ett, några fragment som fragmentering. En gång skrev jag blogg för mig själv. En gång för hundra år sedan på en annan blogg, skrev jag för att jag hoppades att en (eller fler) person skulle finna den. Nu vet jag inte längre varför jag skriver. För att det känns mindre ensamt, det där med mellan skärmar.
men whattafokka här är affekten:

Mental hjärnblödning levererades till mig här dan' före dopparedan'. Eller fick en mental tillnyktring. Eller egentligen bara ren pur kyla som gav mig frustration, ännu ger frustration. Trots om jag bitvis begriper härkomst, vi är så, så (för?) olika. Jag begriper inte alls.
-Vad fick du i julklapp?
-Joo, att mitt dåliga samvete kommen av intet löstes upp efter absurditetspilar från flera riktningar som väckte påminnelsen om att omtanke bör vara ömsesidigt för att något ska vara fungerande.

Sitter med ett tänt ljus, svängig Lars Gullin i högtalarna som snart går över till Jan Johansson. Behöver det vackra allvaret utan dovhet. Döden väcker alltid allvar hos mig, vilket allvar vet jag aldrig. En olycka kommer alltid om tre, sägs det i min ena släkthalva, den som kommer från bondgårdstider och talar i stävklädda bibelord.

|infoga valfri svordomssvada (ska snart vaska munnen min ;)), den goda dagen blev ---, viftar bort minnen om snarlika situationer som spatserar in med sänkta spjut mot hjärtat mitt, det är inte tid för gammalt som nytt elände nu - var sak har sin tid. Det här är inte negativminnestid, det här är tid för minnen som att min näsa snoddes och satt kvar mellan ett par fingrar, för att öhhh aldrig ske igen, det var nog bara skojfriskt en ggn jag fick möta om än jag hoppas på att någon gång minnas fler|



Gick och njöt av skogen idag, första gången på evigheter. Satt en stund på min favoritsten och tog ett beslut om en riktning. Kommer behöva hjälp från något, några håll som jag inte känner till.

torsdag 22 december 2016

Vad är egentligen lycka? Att må bra?
Är det att upptäcka att det är mer snorpapper än tårpapper vid sängen?
Är det att känna hunger i tid, istället för att slås av panikhungern där för sent för att kunna äta utan att må illa de första tuggorna?
Är det en skål filmjölk med Kalaspuffar?
Är det ett leende av någon som rört vid ens hjärta?
Är det hyacintdoften i ett rum? Eller kanske att upptäcka att det finns en hel saga bakom den växten?
Det är i och för sig i slutändan upp till betraktaren att avgöra. Det underbara med personligheter.

Ibland är det bara bra för mig att ha (minst) en rikting i mitt liv. Ibland sätter stora skrämselhickan in, ibland hundra andra ting, sedan det där med den ständiga saliga röran heeh.
Jag behöver ingen asfalt för att gå framåt i mitt liv, trivs bra på stigar |de upptrampade som de uppkörda och även de igenväxta, det är något jag lärt mig med åren. Den självvalda hade fäst en jetmotor vid mina skuldror, farit jorden runt x antal varv|. Men det är svårt när det igenväxta tar över till något som kräver en machete. Och jag vill inte under ytan, upp i luft. Jag vill bara stå stadigt med mark under mina fötter om än det kräver den där röjen, om än grönska klättar längs mina ben.

Våga titta upp på himlavalvet är lycka, det där med att titta upp utan att drunkna i rymden

























Vem vänder du ditt ansikte mot? Jag mindes plötsligt hur jag vänt bort mitt från ett som alltid fått mig att le som skratta de gångar våra steg har mött varandra. En som är mer än ett ansikte, en som läst en saga för mig där långt, långt bak i tiden. En gång när jag var rädd, en gång utan att döma mig fast det var första gången vi träffades.
Idag skrev vi till varandra. De där korta orden som jag hoppas att de blir fler. Jag loggade ut efter två meddelanden från den där ansiktssidan, det räckte för idag, kände tårvibrationer.


Och tillbaka till lyckan med snorpapper:
Lider någon av er av nästäppa?
Det är något jag aldrig samsas med. Att inte ha fria luftvägar.
Hur löser ni nästäppta det på bästa vis? Och vet någon av er varför det är en tre veckors:regel/norm på nässpraysanvändning? Jag har svårt för att gå till min husläkare kring en sak som nästäppa när jag vet vad det kommer av, känns mest som en banal belastning. Även om det skulle vara skönt att nå en lösning som inte innefattar att borra upp näsväggarna till en breddning.

En snot-plot för de täppta:
Näsdroppar existerar inte längre (så vitt jag vet), koksaltsdroppar existerar. Droppar är alltid mildare mot känsliga hinnor i näsan (enbart baserat på egen erfarenhet från barnabenen då nässpray mest skapade ett sprängande *aooutsch!!!*).

Nässprayssorter kan ha olikt innehåll från märke till märke. Vissa innehåller till exempel glycerol som jag vill minnas att det binder fukt, hundra procent säker är jag inte. De/den med glycerol är den främsta lösningen hittills (då de inte skapar värk på samma vis, eller slitage), speciellt de som går att trycka ned halvvägs för att förhindra kraft i sprutet (stött på en sort, skvallrar gärna om intresse finns, annars känns det mest onödigt att skriva ut det, vet ej varför, öhh).

Eteriskoljanässpray finns, även de med Aloe Vera, vilka oftast är med koksaltslösning och rätt av onödan även om logiken talar för.
Oleum Basileum finns som inhalation vilket är en intressant lösning om än relativt klen upplösning :p

Koksaltslösning i all minut ära oavsett dropp- eller sprayform. Men priset är enligt mitt tycke upptrissat med tanke på innehållet. Det går att göra egen lösning, dessvärre minns jag inte receptet nu i huvudet eller var jag har det skrivet ehhhh, det kanske har råkat blivit slängt.. Men effektiviteten är under klander vs nässpray.

Näsolja har jag aldrig testat men ska vid tillfälle testa sesamolja (eller mer troligen en blandning) när jag väl har inhandlat den. Enligt shenet.se ska just sesamolja vara bra för torra slemhinnor samt förebyggande mot sprickor på slemhinnor. Det är inget jag kan stå för som sagt.

Vissa nässprayssorter kommer i glasflaskor med skruvgänga. De går att välja mellan att slänga eller varför inte spara för att göra egen spray.

"Snyt dig och väx upp!" Är rätt träffande, konstant nästäppa är frustration. Snorgråt är skönt, hur mycket ryms i de korta gångarna egentligen, om än hur koncentrerat det är innan det expanderar till flöde??!! En av alla skumma saker med kroppen.

Ekologiska oljor till bra pris finns på opella.se före detta, hemgjord.se. De har snabb leverans. Annars brukar stora matvaruhus ha ett bra oljesortiment. Bra till mycket mer än att stoppa i munnen för att svälja. Skäm bort din hud med en ren olja eller en oljeblandning, eller varför inte en olje- och fettblandning?!
Vegetabiliska oljor och fetter återfuktar huden (plus en drös till egenskaper) istället för de funktioner de flesta fabrikshud-krämer/-lotions /-butters har.
Ta allt med en nypa salt någon droppe e-vitamin J


lyckan i att zooma in detta foto och se nästan tydlighet i en snöflinga

Har inte haft lugnet i mig på evigheter (känslan, ej faktumet som skvallrar om i våras, eller somras) att göra bodybutter (det är min fåfänga kring doftsättningen som kräver koncentrationen, det övriga är busenkelt när kraft finns för en sådan sak), snart är det hög tid eller varför inte högtid. Julen nalkas hur än den kommer utstakas för mig. Brukade ge bort bodybutters i present förr, dags att göra det igen. Och även till mig själv, jag kladdar in hela mig då och då, även håret och hårbotten. Fötterna mina brukar sjunga någon hurra av mina hoprörningar (och även andras).

onsdag 21 december 2016

Onödans många (?) länkar

https://s-media-cache-ak0.pinimg.com/564x/4d/ca/
1c/4dca1ce93db819647f2f87fb92769561.jpg
 Jag vill framåt, jag vill så gärna av hjärnan och själen framåt. Förnuftet säger det samma och att det ska gås framåt lugnt. Jag litar inte på mitt förnuft (eller, gahh, ambivalens som talar emot hehe). Bläddrar mellan mina sinnen, mina minnen och klär av mig för att skrika det där skriket rakt ut. Så som ett barn när den motas in i det där dit den inte ska.

Blockader uppstår. Ett hölje som inte kan röra vid det jag vill, eller så blir det bara så nu, för jag inte är i behovet, i det momentana behovet. Calm down. Om tillgång är hanterande, om ett av hanterande är att se sina tillgångar och det andra att förverkliga dem och det tredje att ta emot hjälp när den nu kommer?! Och det fjärde och femte och …
Men när allt är ett primtal eller snarare ett pitalet bland var pinal J

http://i.imgur.com/wQkJ3IG.jpg


Mina dagar känns var av dem som sekelskift. Eder som hinner sväras och fallerar däremellan. Geisten som fyller och drar sig undan. Knän som sviktar. Så kommer styrkan, den där kraften som rätar ut ryggrad, den där som förblindar mig (?) för allt runt omkring (?). Som en gnäggande Brunte med skygglappar. Att inte se bakåt när känslan likväl leder bakåt. Att all fokus ska vara på vägen fram med dess kringliggande.

Jag trycker paus |PRESS EJECT| matar ut och slår på en ny visa, PRESS PLAY - mina julsånger rymmer bjällerklang även om de kanske inte äri form av seder.
God Jul i förskott! Från en som just nu behöver musiken, i vilken form den än har uttryckts. Lyrikens uttryck känns nu viktigare att välja mellan. När allt leder in till att det ordlösa oftast säger mer än det tomma. När det talande är svårt att nå så att det faller på plats där i, under min sfär.
Det här var ett najs inlägg på en helt annan sida. Fem låter (jag lyssnade inte på dem alla) som gav mig något som jag vill behålla för mig själv och dela med den henne.



Många fulländade EBMlåtar, nästan dem alla! Vissa av dem är med på mina playlists, vissa av dem är bara i en egen mapp utan inblandning av andra band, när triggern behövs, när kraften saknas.


måndag 19 december 2016

Än en gång går jag min väg; föser bohag ur lyan och tar in nytt som gamalt. Det är min reform, mitt vis som fungerar för mig samtidigt som jag svär när jag minns, kommer på föremål, möbler, pryttlar och kläder och andra ting som jag gjort mig av mig (eller inte tagit emot). Figuriner saknar jag till och med. Jag som inte trodde mig gilla materiella ting. Så fel jag har. Shame on me!
Har åter för någon vecka sedan börjat min lilla vallfärd till second hand:en som ligger här i utkanten av staden.

Har jag berättat när jag fick hjälp av en främling när jag kånkade tre sopsäckar samtidigt (eller om det var två, fyra? Vilket som är mängden egal, hur som var mängden ur proportion. Vilket som försökte jag frakta dem på cykeln vintertid och det gick inte så smidigt som min hjärna hade tänkt sig)?!
Det var många år sedan som det stannade en man och frågade mig om jag ville ha hans hjälp. Jag var osäker då jag hade svårt att urskilja hans anledning till välmening men efter ett, tre andetag tackade jag mitt ja till hans erbjudande med osäkerheten pulserandes i mig där i tidig skymning.
Jag tog mod till mig och berättade om klädmängden i säckarna som annat bröte och slutpunkten (startpunkten^^) för transporten. Han blev tyst ett litet tag sedan berättade han att det var hans far (eller annan släkting) som äger (ägde?) lokalerna som second hand:en nu hyr (äger?).
Mannens släkting var inte i behov av lokalerna och ville lösgöra dem. Han blev erbjuden en stor summa pengar och en ännu större summa pengar av nästa osv. Sedan fick han erbjudande av ett kyrkosamfund, den nättaste summa riksdaler. Han tog inte emot pengarna, eller ivf de större pengasummorna, tror mig att han tog emot den symboliska summan av samfundet. Han valde kyrkan (om han var troende låter jag vara osagt för jag minns inte ens om vi nuddade vid den punkten), efter han fick höra om deras vision av de lokalerna som rymmer så, så mycket mer än en second hand.
Mitt hjärta blev varmt, troligen skrattade vi till och sade att det var lustigt att vi stötte på varandra just då och där i den situationen. Att våra vägar korsades. Det var en kort promenad med kokande svett under vinterkläder efter böket med att släpa på förmycket istället för vårat härliga lagom som vi har här i Svea. Samtalet hann inte rymma mer än det tillräckliga.





Idag (eller i veckan, kanske nästa år) ska jag ta mig en påse dit, till den second hand:en och satsa på att komma hem med en hmm i vilket fall inte en helfull påse utan att känna irritation kring det (det kanske blir två helfulla hehe). Fast det får jag ju inte längre. Inte efter KrakelSprakels pepp kring sådant där för år tillbaka! Tack igen!!! Sedan ska jag möblera om här hemma.  Det är dags att rucka på möbler lite grand. Det är dags för bland annat en ny skrivbordshörna, ny stoppning i soffan, ny färg där och här och det där med mer än en tavla på väggen. Ehheeh, vad mycket... Lite i sänder. Pö om pö.

söndag 18 december 2016

Livet är alltid så konstigt. Det där med explosioner i ens inre sky utan knallen. Undan det dundrande brakande som bara väcker hela harhjärtat existens. Den där som slår igång var farhåga som rädsla, den där som blockar hela ens längtan.

Ibland är harmonin innanför mina väggar. Mellan de där väggarna som så ofta drar ihop sig. Den krympande blåbetongs:kuben i asbesthuset. I den lilla lägenheten i ett av alla miljonprojekten här i stan.

När jag vaknade inatt och ångesten svärtade mina sinnen, slog bort allt jag ägde som besatt. Genom tårarna såg jag där under adventsstjärnans sken hur den ena av de två stängerna på amaryllisen hade öppnat sig såpass mycket att två att de fyra klockorna hade öppnat upp sig. Prakten i den intensivaste vackraste röda färg. Rött som är den färg jag har svårast för (men tro mig, jag älskar precis var färg, även om vissa nyanser i kombinationer kan få mig att smått resa ragg hihi). Amaryllisens röda är som en välsignelse för mina ögon. Det blev något så…en känsla jag inte kan sätta ord på.
Ibland är harmonin att vakna och äta en grön banan. Att dra på sig en grå stickad secondhandklänning med huva á 30 Kr. Där ett band av konstpäls är klätt längs huvans linning. Att dra upp huvan över mitt huvud och se våga se mig i spegeln och se en 'isprinsessa'. Om än pyjamasbyxorna är kvar på kroppen, om än tossor på fötterna!
Min vattenkokare har lagt av. Min microvågsugn är smutsig (men den är ju iofs lätt att rengöra, en kopp med vatten och sätta micron på några minuters värme och vips så har all smuts bara mjukas upp av fukten och är redo för att vika hän. Det tog mig bara hmm rätt förmånga år att begripa det självklara). Lugnet och tystnaden med att använda mig av spisen. Att koka upp vatten på plattan, att röra runt i risgrynssgröten. Att inte känna stressen i artären, i var ven, genom var kapillär.

Glad fjärde advent förresten! Jag ska fira den med en skogspromenad och brödsmulning till djuren.


Innan jag klev upp ur sängen sträckte jag mig efter musiken. Min hand förde sig mig till soul. Till ett sådan där samlingsskiva. Till den där låten jag undrade över i många år under tonåren vad det var för låt då jag enbart hört de första tonerna i en återkommande sketch av Varan-tv, Chris de Kök. Här rätt nyligen, kanske var det denna sommar som jag fick den i hand och vad skön den är! Det är inte bara de första tonerna som är härliga. Hela låten är enkelt rätt (just nu, eller alltid?) i tusen nivåer och helt sköööön!


lördag 17 december 2016

Ibland är detaljer så svåra att komma ihåg, ibland är de väldigt avgörande.

Om det än är en underart från Gäss:släktet eller And:släktet, så finns det en av de underarterna som gör en episk vandring, öhöm, menar flygning över Himalaya.
Du kan ju se det om du är sådan som gillar bergsklättring. 
Jag har klättrat på en näpen bergsvägg en gång. En sådan där nyböjarvänlig. Den hade redan inknackade öglor för att hyska fast repet, vilket i och för sig tar bort en del av charmen; att inte hamra själv. Men ytterst nödvändigt underlättande ;) Det var första gången (och sista?) någonsin som jag klättrade. Tanken var att det skulle övas en gång innan bergväggsklättringen på en klättervägg inomhus, men då var ena min underarm med hand i gips efter en eskapad i en alldeles för lätt snöklädd nedförsbacke när jag skulle styla/stajla/stila på telemarksskidor.
Annars går det att vittna den där arten när den flyger över vår världs högsta topp på dokumentärfilm. 

När Mohammed inte...

https://www.google.se/search?q=larson!+mohammed&espv=2&biw=1366&bih=638&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ved=0ahUKEwjjgtaq5PrQAhUHVhoKHfzwBtwQ_AUIBigB#imgrc=__Abwoy8jzHmvM%3A



fredag 16 december 2016

Står inför mycket i mitt liv, det är rop hit och rop som kallar dit. Det är vädjanden. Det är rädslor. Från mig, från andra. Hela min världs rädslor som kastas runt, runt till den stora röran. Ett ras som drar igång tusen andra ras. Tårar som grumlar syn som sinnen. En förvirring inför faktum, när termer skrämmer. Det innefattande. Vad är jag när jag är begravd under depressioner och otyg. Dåtiden som spelar ut träskalligheten, byter rikting i övertron på mina förmågor. Det är inget som bara löser sig med kost och motion och svälja piller. Det är inget som kan placeras in i urskuldning. Mot andra av mina handlanden, av andra mot deras handlanden mot mig. Mitt infantila slår sig i pannan och stora rädslan brinner upp för att brista ut i ett eldklot där i magtrakten, där i, där den där smärtan som skallar om tider från förr.  
En konfusion av röran, av vad som ska komma och vad som har varit. Rädslan för termers innefattning, att belägg ringer för som ringa mot.
Rädslan för kontakt med de som respekterat. De vänner från förr jag tappade under vägen. Rädslan för att det kan vara en sista gång som, om jag möter. Det där med att säga adjö och mest bara gråta utan att få sagt det jag vill säga.

Jag måste öppna mina dörrar, våga dela mina drömmar. Om än att var dröm har halshuggs var gång jag delat med mig. Om än det är via --- som kvävning eller inlåsning. Om än det är via min egna rädsla. Det som en gång var behöver det inte åter bli.
Mitt svärd jag svalde, det förblöder mig invärtes. Mitt språk uttrycker sig så konstigt. Stum inför allt. Skrikandes inför samma faktum (i den oändliga historiens absurdum).


Ska jag ta vara på ett intresse jag nuddade vid som barn under striktare former. Nu ska jag ta det under lugna former, inte ta ut mig för fort så att intresset försvinner. Testade det här i våras, tre kvällar när lugnet var med mig. Jag behöver bara hjälp för att komma igång, för att kunna fortsätta så jag inte gör det som jag alltid gör; stänger den där dörren alldeles för hårt. Stora tröttsamheten med min logik som jag aldrig begriper mig på.

en annan sak som ska bli kul att göra är att någon gång fota is med bättre kunskap och bättre anpassat objektiv för sådant.

onsdag 14 december 2016

Tappar kraft av att vara stark.
Förblir stark så jag inte tappar kraft.

Rubbade baslogiken, Nu säger jag till mig att vila så att jag kan klara av att äta, så jag klarar av ett telesamtal (finn fem fel). Det har gått motigt med maten idag. Det är stressen med dess bla bla bla som ställer till det. Nödlösningsmat har slunkit ned, Jazzäpple med jordnötssmör (glömde helt bort kanelen till vilket förgyller de där två goda tingestarna ännu mer). Sötebröd med sesampasta. Fantastisk pestopasta med bönor och linser står väntandes i kylen. Sedan vad mer det kommer bli idag har jag ingen aning om. Mitt mående blir oftast riktat åt ett negativt håll när jag blir som en fjant inför att äta. När jag inte äter regelbundet. Allt säger sig själv. Tror på dieten; att äta regelbundet för att inte blodsockret ska svikta. Sviktande blodsocker ställer till mer än vad en kan tro, även när en inte känner av sviktningen. Psykiskt som fysiskt ställs det till. Jag brukar försöka satsa på fem till sex stycken ättillfällen om dagen. Den sista tiden har jag mest träffat tre till fyra ättillfällen.

Men vila, vågar inte somna. Ska slå på någon form av musik så tankar som känslor kan skingras. Blir säkert något behagligt utan lyrik. När jag är mer avslappnad brukar det alltid gå enklare att äta. 
-No shit, Sherlock!

tisdag 13 december 2016

Kanske det här var ett år sedan, jag tappar tiden även om jag minns det som nyss här i skrivande stund.
Det var något med vindarna, hur de blåste sig starkare och starkare. Hur jag slungades runt mellan kasten medan jag skrek ut lam röst in i dånet. Vindarna vars ryande kväver var ljudning. Det var något hur jag trasslades in i luftströmmarna, hur vattnet drog sig undan, hur jag fick gräs under mina fötter. Sådant där vattengräs som jag inte vet vart i världen som det kan finnas, kanske bara i sagorna, kanske bara efter översvämning då när äng kläs av den solida droppmassan. Vindarna som snodde sig runt mig, spann och kastade mig dit som hit, fram och tillbaka mellan det som var för att aldrig bli igen.
Sedan steg de dånande vindarna högt, högt från mark upp mot sky. Jag som den som stod kvar stilla i mitten av nålens öga, i mitten av tornadon som rest sig runt mig. Där var jag sedan fast. Vandrandes med ögon som sved och inte kunde urskilja vad som drogs runt i cyklonens väggar.



Is som påminner mig om emaljering. Jag har visserligen bara emaljerat papper och metall för hundra år sedan, fast då i färgskiftningar, inte enkelskalat.
























Letade mig ut i skog igår efter förvirring som uppstod efter ett telesamtal med min kontaktperson (har jag nämnt att jag har en ny kontaktperson? Den förra gick aldrig att komma i kontakt med, denna nya är svår att få kontakt med. Dvs. att hon sällan återkopplar mina vädjanden om kontakt på telefonsvararen). En fråga från henne och jag ballade ur, in i oro. Haspade ur mig meningar som jag inte vet var de kom ifrån, som inte hade något med sammanhanget. Sedan vankande jag som en fåne fram och tillbaka där hemma, med hennes ursäktande efter hennes obetänksamma tryckt mot mitt öra. När vi lade på följde jag hennes skogsordination och vankande mig ut i skogen, där jag gick och pep på stigar hit och dit, kors och tvärs tills en timma hade passerat. Mina läten hade klingat ut tidigare. Efter den där timman mötte jag en tre små hundar, en ivrig, en glad och en döv. Fick pussar på munnen av den ivriga, hoppa upp i knähälsning av den glade och trött blick av den döve. Några trevliga ord med lite igenkänningsskratt från oss båda tvåbenta, av deras matte. En stund senare bytte jag ord med en ung man som aldrig vågade titta mig i ansiktet, han visade mig bilder och jag var impad. Efteråt kände jag mig lite levande. Lite starkare. Vad en aning vänhet kan ge.
Solen gick precis ned när jag hade blivit såpass lugn inombords att jag var i närhet av att möjligen njuta av prakt om jag hade fortsatt min vandring i ett par timmar till, om ljuset hade varit med oss här i nord lite längre än vad den är där den tolfte december, början på årets längsta natt (enligt tradition, kalender säger något annat)



En annan dag hade tassar sjunkit ned, ett tunt lager lagt sig ovan.

lördag 10 december 2016

Precis när jag tror mig att jag än en gång har drivit ut i det stora intet. Där yta som ska bära är ett skrämmande trampande. Ut, långt ut dit på havs, mitt i mörkervattnet. Där vågor sällan bryter men likväl blir höga som berg så drar en bränning sig över mig. Kallsupen som det fastnade faktumet. Min tid som stannar upp för att tumlas runt i en oändlighet, allt med luftens knappa tillförsel. Sinnena som darrar med kroppen klenhet. Känslominnet som ryar likt ryggar sig stor till vattenodjurets plötsliga uppenbarelse. Den vars existens förnekats med att ingen tror då ingen ser. Den vars gestaltningar kommen från händer med samma vy. Gestaltningen som står framför, ovan mig. Så plötsligt drar sig bränningen tillbaka. Krafter vars dragning förbryllar som förklaras drar i mörkermassan. Vattenodjuret som bortblåst, där den enda resten är känslan av en synvilla. Så plötsligt uppenbarar det sig under mig något att snudda fötterna vid. Ut stöter sig delar av kallsupen när paniken lägger sig efter att fötter fått snudda mark, om än det är toppen av en kobbe, om än det är en topp av häll.
Det var något med tiden, det var något med stäven, kanske det var något med floden som ebben, att fullmånen snart är här.
::
Det ljuder från blecket här utan för mitt fönster. Jag släckte aldrig min adventsstjärna inatt, nattlampan fick vila. Det låter som ett nätt regn som bara accelererar med var minut som passerar. Bäst att kika ut och tyda mot elektriskt sken. Ibland är det skönt att vakna mitt i natten. 

torsdag 8 december 2016

Jag saknar dig. Dig. Och dig.
Jag kommer säga det i hela mitt liv.
Om så det är du som den vandrande som du som den fallna stjärnan.
Men jag hoppas så att jag en dag kan tala utan att alla tårar ska droppa som rulla eller rinna.

Jag tänker på dig. Jag vet bara inte hur det uttrycks innan följdfrågor uppstår.
Kanske för att jag saknar mig med.
Jag känner mig så knappt. Jag känner mig mest genom skriken, kvävda som ljudande eller bara skrattande.


Natten gav mig över fem timmars slummer av förvirring. Tacksamheten.
Igår. Letade mig ned under kropp, under mark och fann en liten låda som rymde många askar. Jag öppnade dem alla för att inte läsa av känslornas mångfald. Sedan var pipen framme. Ljudutstötningarna jag aldrig begriper mig på. När allt är levande som gått bort. När det som gått bort stannar kvar mitt i som en glödande kärna av pulseringar. Ur rytm. Genom stötningarna bort, in.
Mina ekvationer fallerar och byggs starka. Som en växtvärk efter muskler slitits av under den där jakten bort från mot där benen måste springa i en oändlighet.

Det sägs att en sällan bryter samma ben två gånger, att en sällan bryter det på samma ställe. De där förstärkningarna efter brottet. Ena min hand skvallrar om något annat. Det där bärande minsta benet. En av de som kraschats. När jag tänker till dess namn faller jag in i en form av ett litet leende. Det spökar inte så mycket mer än vid väderlekars förändringar, vid vissa av deras yttranden. En dag kommer jag äga en gungstol, kanske inte en veranda (även om de hör samman så fint i nidbild som vacker bild), men jag ska sitta i min gungstol och säga på söderamerikanska mina vädersianden.



Bar fram en tavla igår, eller en affisch jag köpte i en medeltidsby som skyddads av en fallfärdig mur där det klättrar blomster som grönska. Minns inte när jag köpte den exakt, men det är decennier sedan. Förglasningen var sprucken på mitt. En dolkbladsliknade skärva hade fallit ur och låg kvar i plasten jag hade virat om där för länge sedan. Affischen som för mig är en tavla står nu lutad mot vägg. En dag ska jag bygga mig den där ramen som jag för så länge sedan ville bygga. Till en helt annan tavla. Men tillgången på virke saknades. Vill nu bygga den ramen till denna. Även om virke ännu saknas.
När jag kom tillbaka till min andra hemstad efter att ha bott i den stora staden, där för länge sedan, skrev jag ut min längtan efter virket på det offentliga. En av de fallna stjärnorna som då nuddade mark svarade om att hans källare hade virke i sig från de före honom.
Vi gick ned i den och fann alldeles så (för)vackert trä.
En annan tid.. den där
När ska sorg yttras, från de fallna? När ens, mina kära i mitt liv inte talar, eller känner inför -- som jag älskar? När den enda jag kan närmast dela med finns där men jag inte kan tala med honom för denna skit, annan skit sätter sig på tvären i min strupe eller bara.. När det knyter sig hårt i min mage, stöter ur ord av präktighet om att allt blir bra, var hamnar rösten som bär känslan?! När det enträgna hoppet enbart ljuder i de få ord som yttras kring smärtan.

En gång i tiden fick jag en mall som jag kunde visualisera vid sorg. Jag klarar inte av att tillämpa den till denna stjärna, det känns som att jag vet för mycket, att jag gjorde för lite genom att säga gång.på.gång.på.gång att jag enbart fanns om vi inte klingade genom kväda skrikens skratt. Jag kunde inte skratta mer tillslut, mina skratt hade ebba ut. Han sade så så hårt så få tillräckliga gånger sin saknad efter mig, till mig att jag begrep utan att det skavde. Mina steg gick likväl bort ifrån |efter hans val| |mot mina val|. Stormarna från all smuts, gammal som ny yrde för hårt. Han förstod, för hårt.
Jag bara saknar. Honom. Han som var en av de alla som förstod mest genom de lilla. Genom att aldrig röra. Var det fjorton år vi fick dela? Jag vill inte minnas året han försvann här nyss som kan räknas på få fingrar. Jag minns mest bara all ljus jag tänt, åren jag tror är två och halvt kvittar när de levande delande solkrängningarna känns viktigare utan att jag aldrig rör dem, då de ännu bränner.


Just ja, äta frukost sägs vara bra för en svamp. Lika så rörelse, lika så frisk luft. Och att våga tala med de som ska hjälpa men som mest hotar och matar det konstruerade som om det vore manna fallen från sky. (Och jag älskar att ha fel.)

onsdag 7 december 2016

Vaknade rädd vid ettiden. Fann musiken från innan strax efter nittonhundra. Sedan blev det andra vågor.